Ankomsten till Stockholm

Vi hade stämt möte utanför Centralhallens norra ingång, men först såg jag honom inte i folkvimlet. Efter några minuters väntan, uppenbarade han sig en bit bort på plattformen, med två stora dragspelsväskor i vardera handen. Båda fullklistrade med tidningsurklipp och klistermärken.

Hans lätt igenkännliga luffarkostym lyste färgglatt mot den grå betongen, lagad och lappad som den var med rester trän stuvbitar, gardiner och allehanda tygtrasor. Som om inte detta räckte för att fånga omgivningens intresse, bar han en äkta polisbatong hängande i en läderrem från midjan samt ett par illröda handskar!

Högt uppe på skulten, till hälften döljande den svarta vildvuxna frisyren tronade slutligen en rundkullig, välanvänd, svart hatt. Sammantaget, fick denna osannolika skapelse många av morgontrafikanterna att gnugga sina ögon, både en och två gånger.

Vi växlade några ord och jag hälsade välkommen. Frågade hur resan varit och erbjöd mig att bära den tyngre av väskorna. På min fråga fick jag till svar att han hade haft oturen att behöva dela kupé med ett gäng ungdomar som inte vetat var volymknappen satt på stereovidundret de släpat med sig.

Visserligen hade de inte klivit på förrän i Nyköping, men pinan att behöva genomlida gryningens första skälvande timmar till ackompanjemang av högljudd rockmusik, hade varit olidlig! För övrigt hade han mest retat sig på att tåget stannat så länge vid stationerna på natten. När det väl kom igång igen, var det alltid med ett ryck som kändes genom samtliga vagnar.

– Och bedrövligt var det, fortsatte han, vilken dålig service SJ hade på natten! Inte ens en kopp kaffe gick det att få, på hela resan!

Under vårt samtal visade jag vägen genom Centralhallen till dess södra ände, där två trappavsatser leder upp till Kafé Hyllans välbesökta lokaliteter. Kommersen var redan i full gång och vid små bord satt folk och intog dagens första måltid.

Två väldisciplinerade köer ledde fram till den långa disken, där kassörskorna frenetiskt arbetade med att ta betalt, fylla på tomma kaffekannor, servera smörgåsar etc. Och samtidigt helst visa upp en trevlig sida mot de morgonpigga gästerna.

Vi hade turen att nästan genast hitta ett ledigt bord. Jag erbjöd mig att stå i kön, och frågade Bengt vad han kunde tänka sig till frukost. Ostfralla och en kopp kaffe med mjölk och två sockerbitar bestämde han sig för och efter femton minuters väntan, återvände jag med lastad bricka.

Då hade Bengt inlett en pratstund med en bordsgranne, som antagligen var lika frågande inför med vem han hade äran att samtala, som han såg ut. Det behövde han dock inte sväva i okunnighet om länge, då Bengt mer än gärna berättade om äventyret som väntade.

Frukost på Centralen

När vi fått i oss ostfrallan och kaffet, såg Bengt plötsligt en bekant figur nere i hallen, som tydligen också kommit för att möta den nyanlände. Glada vinkningar från vår sida, fick bara till följd att gråsparvarna som flög mellan borden på jakt efter smulor, tog en extra sväng upp mot hallens välvda takbågar.

Vi reste oss hastigt. Tog väskorna och skyndade ner för trapporna, för att om möjligt hinna ikapp den försvinnande vännen. En stund senare visade det sig vara affärsmannen, marknadsarrangören och ”fixaren” Bertil Jansson i egen hög person.

Ett par veckor innan, hade jag talat med honom på telefon inför Bengts resa, och då gjort mig en bild av honom som inte på något sätt stämde med mannen vi förföljde. Av någon anledning hade jag föreställt mig honom som en medelålders, kortväxt och något korpulent gentleman, men det stämde inte alls.

Gentleman var korrekt, men för övrigt var han närmare de sextio, lång och smal. Bengt hade berättat om deras samarbete på några av de marknader i Skåne som Bertil arrangerat, och sagt att han hade fullt förtroende för Bertils professionella sätt att sköta sina affärer.

Efter en vild jakt mellan folk och bänkar, fick vi till slut ändå fatt på honom och nya välkomsthälsningar följde. På frågan om vi ville ha påtår av kaffet, svarade vi båda ja tack och gjorde honom sällskap till Kafé Oasen, som ligger strategiskt placerad mitt i Centralens stora hall.

Kringgärdad av gröna växter, fungerar serveringen i hög grad som en oas mitt i stressen och jäktet. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen är Centralstationen en bubblande gryta där människor vistas, möts, tar avsked eller bestämmer träff vid nästan alla tider på dygnet. I denna ständigt föränderliga miljö, är restaurangen och de tre kaffeserveringarna, de fasta punkter som behövs för en stunds avkoppling och rekreation.

Ett intensivt letande efter ett ledigt bord resulterade i att vi hittade ett med fyra stolar, varav tre var lediga. På den fjärde satt en mörklagd invandrare, som artigt bjöd oss göra honom sällskap. Jansson frågade vad vi ville ha och gick för att ställa sig i kön.

Vårt bordssällskap hörde sig då nyfiket för om vem Bengt var med sin spräckliga kostym och polisbatong och fick till svar av Bengt att det kunde han läsa mer om i veckotidningen Allers! I ett reportage stod allt man skulle vilja veta om hans besök i Stockholm. Med detta lät han sig nöja, och återgick strax till sina egna funderingar.

När Jansson återvände med två koppar kaffe och en öl på en plastbricka, hade han även sällskap med sin fru, som befann sig på Centralen i syfte att åka ner till Skåne för att övervara en begravning. Efter ny presentation och handskakning, satte vi oss alla fyra, då vår vän invandraren tagit för gott att avvika, innan uppmärksamheten Bengt drog till sig, eventuellt skulle drabba honom själv på något negativt sätt.

Ordningsmakten på Centralen har som rutin att undersöka identiteten på alla avvikande element som inte passar in i mallen för hur man ”bör se ut eller agera”, och då en viss kriminalitet naturligtvis förekommer på en så folkrik plats, är regelbundna kontroller av misstänkta existenser, vanligt förekommande.

Bengt, visade dock ingen oro för att bli haffad av polisen, även om han på många sätt avvek från mängden. Inte bara genom sin kostymering, utan även genom att tala med en stark, gäll ystaddialekt som måste ha hörts långväga från vårt bord, trots det allmänna sorlet. Lagens väktare höll sig diskret i bakgrunden, men folk i gemen stannade nyfiket till ett par sekunder, för att betrakta ägaren till den genomträngande stämman.

Vad samtalet gick ut på minns jag inte förutom att det visade sig att Bengt, vid avfärden från Ystad glömt både pengar och cigarrer på byrån. Ett fatalt misstag, som löste sig genom att Jansson bistod med ett handlån på 100:- och ett par tior till inhandlandet av nya cigarrer. Bengt lämnade oss och ställde stegen mot pressbyråkiosken mittemot.

När han återvände med två stora rökverk i nypan sa han sig blivit mycket förvånad över att finna alla kända märken representerade. Det var bara att välja och vraka, men för att inte verka för snobbig, köpte han två relativt billiga cigarrer. Visserligen av äkta Havannatobak, men tillverkade på fabrik i England.

Efter min försäkran att man i en stor stad som Stockholm kan få tag på det mesta mellan himmel och jord, var han fortfarande lite förvånad, och betraktade mig med häpen blick.

Vid ett senare tillfälle fick jag veta, att han slutat röka sedan fyra månader tillbaka, men att det oundvikligen hörde till bilden att han hade en cigarrstump i munnen, och för att inte svika publikens föreställning om den bolmande luffaren, knipsade han sålunda av cigarren på mitten och tände försiktigt, för att sedan mest ha den i handen eller löst hängande mellan läpparna.

Vila på Söder

Efter kaffet beslöt vi bryta upp, för att ta bussen till min bostad på Söder. En stunds vila, och tillfälle att byta om inför dagens evenemang var precis vad som behövdes.

Innan vi skildes från Jansson med fru, passade han på att bjuda hem oss till förorten Skogås på kvällen för att fira Bengts ankomst till huvudstaden. Vi tackade för inbjudan, och fick en hastigt hoprafsad karta som hjälp för att hitta rätt i förortsdjungeln.

Solens värmande strålar mötte när vi öppnade svängdörrarna, och med varsin väska i handen, letade oss ut över Centralplan. Förbi ett uppbåd hungriga taxibilar, till hållplatsen dit buss 59 inom några minuter skulle anlända och tryggt lotsa oss genom den hektiska stadstrafiken.

Förbi Tegelbacken, längs Skeppsbron, över Slussen, upp och nedför Götgatsbacken och slutligen fram till Östgötagatan. I väntan på bussen, pekade jag ut Riddarholmskyrkans tornspira, LO-borgens fasad vid Norra Bantorget, hotell Sheraton och det nya lyxhotellet Royal Viking till höger om stationen som invigs hösten -84.

Bengt blev mest imponerad av den ståtliga byggnad som inrymmer Norstedts bokförlag på Riddarholmen. I sin anonymt, grå färg, inte en byggnad man normalt lägger märke till. Å andra sidan, är den dekorerad med tinnar och torn som ett gammalt slott, och längs husets front står förlagets namn utskrivet med stora, vita, väl synliga bokstäver.

När jag berättade om förlagshuset, stod Bengt tyst och drömmande, Kanske kände han med sina författarambitioner, en dragning till den stiliga byggnaden. Tänkte kanske, att en dag var det han som öppnade dess tunga port, och klev in med manuskriptet till bestseller i handen.

Den drömmande blicken försvann snabbt när bussen med ett tjutande, bromsade in vid trottoarkanten.

Inför den kvinnliga förarens frågande blickar tyckte Bengt det var lika bra att också för henne berätta om ”statsbesöket”, men det ansåg inte de övriga i kön bakom och med milt våld tvingades jag avbryta monologen genom att ta ett fast tag i hans slitna kavaj, och visa på en plats där vi kunde sitta under resan.

Vi passerade snart Lejonbacken, och när bussen i maklig takt rullade fram längs Skeppsbron, kunde vi se den 96 år gamla fullriggaren Af Chapman ligga för ankar vid Skeppsholmen.

En gång vida beryktad på de sju haven som skolskepp för unga, svenska skeppsgossar med ambitioner att bli under officerare, fungerar den nu huvudsakligen som vandrarhem för tågluffande ungdomar. Att ett så vackert skepp var för evigt placerad vid kaj, tyckte Bengt var synd och skam, ”då sjöfarten, som annars mest består av containerlastare och oljetankers, kunde behöva ett fartyg som Af Chapman i trafik. Om inte annat för att hålla de gamla skönhetsidealen levande, i vårt hårt rationaliserade värld, där lastyta betyder mer än utseende och kvantitet värderas högre än kvalitet.”

Väl framme vid hållplatsen, där Folkungagatan korsar Östgötagatan, tog vi återigen varsin väska och gick den sista biten mot min lägenhet. Det första Bengt gjorde när vi kommit upp, var att ringa till Ystad och berätta för sin väninna Klara, att resan och ankomsten till Stockholm gått lyckligt till väga.

Inför mötet med statsministern, hade Bengt uttryckligen bestämt sig för att inte komma iförd luffarkostymen, som enligt honom själv, ”kunde göra ett alltför dåligt intryck.

Det är ju inte varje dag en enkel luffare får audiens beviljad av regeringskansliet,” resonerade han. Bytte sålunda om till ett par ordinära, svarta byxor, en lilarandig skjorta och en blå kavaj med Motala dragspelsklubbs emblem på bröstfickan Efter mycket letande hittade jag en slips som kanske kunde matcha de övriga färgerna.

När det visade sig att varken Bengt eller jag kunde knyta den rätt, tog han fram en svart fluga som träddes runt halsen under kragen. Iförd denna eleganta kreation, plockade han fram dragspelet och drog igenom några låtar. Det lät mycket bra och jag kunde inte låta bli att ta fram gitarren för att ackompanjera honom i valsens virvlar.

Vårpromenad till Rosenbad

Då Bengt ville vara ute i god tid, gav vi oss iväg strax före klockan 11.00. Jag hade också i åtanke att, under promenaden till Rosenbad, visa honom lite av staden jag kallar min.

Under ivriga blickar från omgivningen, följde vi Östgötagatan upp mot Mosebacke Torg, där Katarinahissen som leder ner till Slussen har sitt fäste. Förutom att man har en fantastisk utsikt över hela staden från gångbron som går 30 meter över Katarinavägen fram till hissen, är också nedfärden en hisnande (!) upplevelse. Det lyckades jag dock inte övertyga Bengt om.

Han insisterade envist på att en av de få saker han var rädd för och respekterade, var höga höjder. Kommen från ett slättland utan några betydande höjdskillnader, kunde jag förstå hans tvekan att lämna den trygga landbacken, men försökte ändå i det längsta övertyga honom om att detta var en upplevelse han inte fick missa.

Förgäves var mitt tjat, och till slut gick vi istället trapporna ner till Katarinavägen. Innan vi kom ner för de enligt Bengt, ”alldeles för branta trätrapporna” fick vi stanna några gånger så han kunde hämta andan och samla ihop tillräckligt med mod, för att våga sig på den långa nedstigningen.

Att folk i vintertid, i is och snö, gick här frivilligt kunde han med bästa vilja i världen inte förstå.

Ner kom vi till slut och såg Slussens väldiga trafikkarusell breda ut sig, under vilken Mälarens söta vatten blandas med Saltsjöns något saltare. Sommartid passerar ett stort antal segel- och småbåtar detta gamla vattensystem som också är en populär turistattraktion. Bl a för att man på kvällarna kan få se många, tragikomiska inslag och scener ur äktenskap utspelas.

Det är trångt om utrymmet mellan båtarna, och mannen (kaptenen) upphetsat kommenderande frun och barnen runt med förtöjningslina och båtshakar, för att undvika beröring med kajkanten eller andra båtar. Dolda aggressioner blommar lätt upp och en söderprofil lär ha sagt, ”om äktenskapet klarar detta ultimata prov, är det i hamn för gott!”

En svartvit polisbåt vid kajen fångade Bengts totala uppmärksamhet då han tydligen aldrig sett något liknande förut. Han fascinerades märkbart av båtens besättning och all utrustning som belamrade dess utsidor och däck. Att polismakten alltid intresserat honom kom inte som någon nyhet. Tidigare har han berättat att både hans far och farfar varit verksamma i yrket. Han har också visat fotografier på sig själv iförd en uniform av 50-talsmodell, som polisen i Ystad förärat honom som en gåva för den marsch han tillägnat kåren och polismästaren.

Några stockholmskollegor vi stötte på under vandringen, gjorde även de stora ögon och kände antagligen igen Bengt från någon bild i polistidningen.

Genom Gamla Stan

Nu gjorde vi vårt intåg i den av många trubadurer omsjungna delen av staden, som går under benämningen Gamla Stan.

Stockholms äldsta och ursprungliga kärna, som så sent som på 50-talet, i den allmänna rivningshysterins och moderna tidens anda, höll på att bli ett stort shoppingcenter med parkeringshus i betong. Kvarteren i Klara strök med innan kommunfullmäktige i Stadshuset tog sitt förnuft till fånga och beslöt skrinlägga planerna på att göra något liknande med Gamla Stan.

En aktiv opinion, gjorde säkert också sitt till för att man skulle bevara den gamla kärnan intakt, som tack vare – eller trots det – idag invaderats av arkitektkontor flotta gallerier och pråliga boutiquer. Inget drar besökare som Gamla Stan och turismen ökar kraftigt. Nära åtta turister av tio besöker stadsdelen och stockholmarna själva strövar både ofta och gärna här.

På dagarna jobbar dessutom 10 000 människor i kvarteren. Sommarrushen med tillhörande turistinvasion gör att butikerna överlever året runt. Men inte alla.

Livsmedelsaffärerna har minskat från 15 till 7 på 20 år. Av fem skomakare återstår idag ingen. Färgaffärer, järnbutiker, fiskhandlare har inte klarat sig med den minskande befolkningen och allt högre hyror. 1930 bodde nära 12000 människor i Gamla stan. Nu finns där inte ens fjärdedelen så många.

Där förr slum och de fattigaste arbetarnas stadsdel låg med mängder av ölkaféer. Industrier som Åbergs mekaniska verkstad, ostkällare, magasin , kopparslagare och ett myller av folk, finns idag mest boutiquer, souveniraffärer och antikvariat. Det finns t ex 27 konstgallerier i kvarteren. Vid senaste folkräkningen bodde 2765 personer i Gamla Stan. Det är inte ens en halv procent av alla i Stockholm. 1870 bodde var tionde stockholmare i Gamla Stan.

Vi passerade Järntorget, och beslöt följa Österlånggatans något lugnare omgivningar, innan vi vek av upp mot Stortorget som Bengt gärna ville se. Innan vi kommit så långt, stannade vi till ett ögonblick utanför restaurang Gyldene Freden, som konstnären Anders Zorn en gång testamenterade till Svenska Akademien. Strax till höger om ingången, bär en av gatstenarna en inskription av Evert Taube, där han tackar hantverkarna för gott utfört arbete.

Ett historiskt minnesmärke, som gjorde stort intryck på Bengt, då han också länge drömt om att bli dokumenterad för framtiden. När vi gick förbi Börshuset på Stortorget, ifrågasatte han upphetsat, ”hur det kunde komma sig att aktiespekulanterna gjort så svindlande vinster de senaste åren?” Att det skulle komma vanliga hederliga arbetare till nytta, tvivlade han starkt på och tillfogade i samma andetag att löntagarfonderna antagligen inte skulle bli till någon nytta för folkflertalet de heller.

Vi stannade utanför det stora stenhuset i kvarteret Trångsund, där gamle finansministern Gunnar Sträng har sin bostad, och där uttryckte Bengt sin stora förvåning över att alla hus var så höga trots sin ålder. Att människorna inte fick svindel av att bo så högt, förundrade honom.

Trots att de inte hade mer än fyra våningar, undantaget vindsvåningarna som först senare började användas som bostäder och ateljéer. I husets bottenvåning har Systembolaget en liten vinbutik och innan vi gick vidare, levererade Bengt en bitsk kommentar om sossarnas alkoholpolitik som han inte hyste några högre tankar om.

Kungliga Slottet

Då vi, enligt klockan på Börshuset, hade mer än fyrtio minuter på oss innan visiten hos Palme, föreslog Bengt en titt på Kungliga Slottet. Att det var så stort och pampigt, hade han aldrig kunnat föreställa sig.

När vaktmanskapet, som alltid befinner sig utanför, skyldrade gevär och lämnade sina små kurer för en inspektionsrunda, tystnade han och insåg tydligen stundens allvar. På hans fråga, om vakterna fick använda sina vapen, svarade jag att det inte var uteslutet i hotande situationer. Det var följaktligen med allvarstyngda steg vi närmade oss inre borggården, där en livréklädd vakt hindrade alltför nyfikna besökare från inträde.

Varje dag förekommer visningar runt de kungliga gemaken, men på Bengts fråga om man då även fick se kungens privata våning, svarade vakten nej och tillade att ”den kungliga familjen inte längre bodde kvar i slottet, då luftföroreningar och omgivning, inte ansetts som en lämplig miljö för de små kungabarnen att växa upp i.” Istället bor man nu en bit utanför staden, i Drottningholms Slott, där småttingarna har stora gräsytor att tumla runt på under sommaren och naturliga skidbackar att stå i under vintern.

Sakta och med högtidliga steg, lämnade vi också det övergivna palatset och hade just hört Storkyrkans klocka slå tolv slag, då höga rop och skrik nådde oss frän gatan nedanför.

– Är det månne republikanska klubben som demonstrerar?, undrade Bengt.

Vi gick mot oväsendet, som ökade i volym för varje sekund, och lutande oss ut över muren kunde vi se ett hundratal människor bilda en halvcirkel med olika nationers fanor i händerna. Ropande och svängande med plakat, krävde de att Stockholms Tekniska Institut skulle få vara kvar och även i fortsättningen åtnjuta sitt statliga stöd.

– Inte ska de stå här och skrika, sa Bengt full av indignation.

– Vuxna karlar stå och vifta med plakat och ropa på statsmakterna. Det skulle vara i Ystad. Då hade de åkt väck utan onödig tidsspillan!

Vi gick ner för trapporna, och passerade demonstrationen på tryggt avstånd, då Bengt inte ville riskera att bli indragen i något oförutsett den närmaste timmen. Några av demonstranterna vände sig om, och det var inte utan stolthet han konstaterade att han tydligen var igenkänd även av detta upproriska och högljudda sällskap.

När vi vände på klacken, såg vi framför oss den ståtliga, gamla byggnad som återigen hyser riksdagens folkvalda ledamöter. Tio års renovering, med utgrävningar och geologiska undersökningar framför huset har resulterat i att de folkvalda, efter lika många provisoriska år vid Sergels Torg har kunnat återvända till sin ursprungliga boning.

Nu grönskade gräset som lagts över utgrävningsområdet, där sedermera parkeringsutrymme och lagerlokaler anlagts. Vi spatserade över Norrbro mot Gustav Adolfs Torg, där UD och Operan delar på utrymmet med ett stort bokförlag, och hade fem minuter på oss innan vi skulle slå följe med en fotograf, som Jansson lovat skicka för att föreviga tillfället. Vi hade stämt träff en kvart över tolv mitt på Riksbron utanför Rosenbad. Då klockan blev tjugo över och ingen fotograf synts till, beslöt vi att göra inmarschen ensamma.

Konsten att komma in i det allra heligaste

Problemet var bara, hur vi skulle komma in i det allra heligaste? Den enda ingång vi kunde se, ledde av skylten att döma till regeringskansliets restaurang, dit uteslutande anställda i staten hade tillträde. Vid förfrågan, skulle de även kunna visa legitimation, läste vi på ett anslag.

Varje minut var nu dyrbar och vi beslöt att chansa på att det fanns någon vänlig själ inne i restaurangen, som kunde ge besked. Innanför dörrarna, möttes vi av en ofantligt stor matsal, där folkvalda och statstjänstemän åt lunch i godan ro.

Inga skyltar om vägen till kansliet, eller andra antydningar om hur vi skulle gå, fanns att uppbringa. Jag hejdade desperat en ung karriärist på språng, och frågade honom om han möjligen visste vägen?

Han svarade käckt att vi skulle gå runt till andra sidan huset, där den egentliga ingången till kansliet var belägen. Det borde förstås jag vetat som den stockholmare jag är, men då jag aldrig tidigare varit inbjuden att besöka varesig statsministern eller kansliet, må det vara mig förlåtet att vi gick fel.

Runt huset kom vi i full galopp. Bengt i täten, med bestämda steg och sammanbiten min, ledde vår framfart mot de stora glasdörrar, som var första hindret vi måste övervinna. Och in kom vi! Med en hastighet som fick de båda Ababvakterna att spärra upp ögonen och greppa efter batong och kommunikationsradio. Väl framme vid disken, lade Bengt fram sitt ärende, och frågade om det gick bra att även jag fick följa med?

I famnen höll jag en tavla inslagen i plast, målad av Bengts väninna Klara Månsson, som han tänkte överlämna till Palme. Med hänvisning till detta, sa Bengt (som också hade händerna fulla av presenter), att det skulle vara honom till stor hjälp, om jag kunde assistera vid mötet. Den ena vakten ringde på interntelefonen upp statsministerns sekreterare och anmälde vår ankomst samt frågade om det var i sin ordning att han släppte in oss båda två.

Klockan visade precis 12.30, och då det var tiden Bengt fått utsatt för sitt besök, visade han nu för första gången, ett lätt spår av nervositet. Han ville definitivt inte komma försent eller mista en minut, av detta för honom så viktiga ögonblick. Vakterna fick klartecken uppifrån, och släppte in oss genom ännu ett par stora glasdörrar med elektronisk låsanordning.

Bengt gick beslutsamt före mot hissen, som skulle transportera oss den sista biten mot målet. Strax öppnades en av de tre hissdörrarna, och vi klev in. Där stod en ung dam, som tydligen också var på väg upp, men från ett lägre plan än det vi befunnit oss på. Hon frågade vänligt var vi skulle och tryckte på en knapp så hissen kom igång.

Bengt informerade henne förtjust om sitt ärende, och under färden, som tog högst tio sekunder, hann han berätta hela historien, om hur vi gått fel och varför. Hissdörrarna slogs upp på sjunde våningen, och om Bengt var i sjunde himlen vet jag inte, men det verkade som om han svävade fram på moln, av hans framfart att döma.

Möte med statsministerns sekreterare

Framför oss stod en parant, blond kvinna i fyrtioårsåldern och presenterade sig som Palmes sekreterare. Hennes första fråga var varför vi var så sena?

Hade Bengt inte fått brevet där hon bett att få ändra tiden för besöket till 12.00 istället för 12.30? Bengt svarade med ett förvånat uttryck att det kunde han inte påminna sig!

Under samtalet visade hon vägen. Förbi ett stort antal journalister och pressfotografer, som stod samlade i en klunga utanför ännu ett par dörrar som gled upp i en väldig fart när vi närmade oss. Vidare under språngmarschen genom maktens korridorer, var sekreteraren noga med att göra klart för oss att statsministern hade ett fullspäckat program under resten av dagen, och att varje minut var viktig! Det innebar att vi inte kunde stanna så länge som planerat, utan bara göra en kort visit.

– Inte alls vad jag hade tänkt mig, sa Bengt lite besviket, men det var inte mycket att göra åt nu. I det enda brev han fått, stod klart och tydligt att han var välkommen 12.30 för en stunds samtal, och enligt honom själv hade inga andra kontakter tagits.

Att vi ändå var ett par minuter försenade, gick dock inte att förneka och när vi var framme vid statsministerns mottagningsrum, var Bengt inte så lite stressad av de olyckliga omständigheterna. När sekreteraren lämnat oss tog han några djupa andetag, rättade till klädseln och gjorde sig beredd att möta Sveriges statsminister.

Rummet var anspråkslöst men smakfullt inrett. En grå soffgrupp i ena hörnet med ett enkelt bord framför, var de enda möbler som mötte våra blickar. Några kolorerade tidningar låg diskret utplacerade på bordet och golvet pryddes av en heltäckningsmatta i samma grå ton som soffgruppen.

På väggarna hängde tavlor med uteslutande arbetarmotiv som genomgående inspirationskälla, men den största behållningen av rummet, var utsikten. Sju våningar upp, med utsikt över Stockholms Ström och Riksdagshuset. Vädret utanför var strålande, om än en aning blåsigt, och en upplivande vårsol lyste sprittande glatt in genom de dubbla fönstren.

Bengt gick före, och jag följde på avstånd. Vi ställde oss mitt i rummet och packade upp alla gåvor som Bengt tänkte överlämna när statsministern behagade anlända. Efter några sekunder öppnades dörren till höger om oss, och där stod han!

Och där stod statsministern!

I grå, sommarlätt kostym och med ett leende på läpparna kom han fram och skakade hand med oss bägge två. Bengt presenterade sitt ärende och förklarade även min närvaro.

Palme lyssnade koncentrerat och var mån om att inte missa något av Bengts utläggning, som han började med att berätta om sin nuvarande situation som gatumusikant. Smittad av Bengts breda skånedialekt , svarade han emellanåt på skånska och använde istället för det uppländskt platta a:et i ja, den skånska varianten som mer påminner om och låter som ett ä i uttalet.

Med läsglasögonen på nästippen, stod han till en början mest och lyssnade på Bengt, men då den senare ställde mer konkreta frågor, som t ex vad statsministern ansåg om begreppet ”hjärndöd/hjärtdöd”, svarade han lugnt och behärskat att en del läkare kanske propagerar för införandet av hjärndödbegreppet så att de lättare ska få möjlighet att komma åt hjärtat på folk och använda i sina experiment (!). Något mindre kontroversiell var Bengts fråga om ATP-systemet, som han tyckte var orättvist i sin nuvarande ut formning. Det höll Palme inte med om, utan svarade:

– Att det nog hade sina fördelar ändå om man tänkte efter.

– Ja, för de lyckliga som haft anställning i staten hela sitt liv, polemiserade då Bengt, men vid det laget var Palme mer intresserad av att höra mer om Bengts barndom och uppväxtår.

Några diskussioner ville han uppenbarligen inte ge sig in i utan svarade i fortsättningen kort och koncist på varje fråga Bengt ställde. Han var också mycket noga med att göra klart att han var i akut tidsmässig nöd.

Vid varje tecken på uppbrott tog Bengt ny sats och överlämnade bl a tavlan jag burit på. Den föreställde hela regeringen samlad runt statsministern, i de mest sannolika situationer.

Då Bengt sökte ett namn på en av de kvinnliga statsråden, som var ironiskt avporträtterad i en genant pose, sa Palme något besvärat, att det nog var Gertrud Sigurdson karikatyren föreställde. Med synbart delade känslor, tackade han dock för tavlan.

Samtidigt kom tre pressfotografer, som fått tillstånd att ta bilder inne i mottagningsrummet, in och fyrade av en kanonad av blixtar, som dock inte störde de två herrarna i samtalet.

Hela tiden förblev de stående, eftersom Bengt inte ville sätta sig, utan att först ha blivit erbjuden plats i soffan av Palme. Situationen var präglad av tidsbrist, och efter femton minuter, då sekreteraren upprepade gånger visat sig i dörren och försynt vinkat, enades de två till slut om att Bengt gärna fick skriva och berätta mer om sina åsikter i fortsättningen.

Mötet avslutades med handskakningar, och innan någon visste ordet av var Palme försvunnen i den långa korridoren. Sekreteraren, som följde oss ut till det väntande pressuppbådet fick också hon en gåva från Ystad. En stor lerskulptur, föreställande tornväktaren i Mariakyrkan tog hon leende emot ur Bengts händer innan vi fortsatte vägen ut till de sensationslystna journalisterna.

Ute i hallen, lämnade hon oss och strax bildade sju, nyfikna journalister och tre pressfotografer en tät ring runt föremålet för dagen.

Presskonferens

Bengt trivdes som fisken i vattnet, och svarade lugnt och informativt på alla frågor om hur mötet med Palme förlupit. Vad som hade sagts och varför vi var försenade, var samtliga väldigt intresserade av att få veta.

Frågorna haglade och fotograferna tog bilder ur alla vinklar och vrår. Något besvikna var de för att inte Bengt bar den berömda luffarkostymen, men då passade jag på att bjuda in dem till morgondagens besök på Nordiska Museet, där vi skulle gästa den pågående utställningen om luffare i sägen och verklighet.

Då skulle han definitivt bära kostymeringen, som gjort honom känd i hela landet. En journalist frågade lite provocerande, ”om Bengt kunde tänka sig att tala för socialdemokraterna inför nästa val, och om han själv ansåg sig som varande socialdemokrat?” På detta svarade Bengt,
”att han visserligen haft sina dubier mot Palme tidigare, men att han nu ändrat ståndpunkt och inte längre hyste några tvivel över vilket parti han skulle lägga sin röst”.

Samtidigt som presskonferensen fortgick, anlände även fotografen som Jansson skickat. Vi hade tydligen gått förbi varandra utanför huset, och nu såg han inga större skäl att överhuvudtaget knäppa några bilder alls, då det redan svärmade av fotografer i omgivningen.

Efter tjugo intensiva minuter, ebbade frågekaskaden sakta ut och några av journalisterna tackade och gick. Skånepressens utsända, kompletterade sina anteckningar med lite personliga data, innan de också ansåg sig vara färdiga för avfärd.

Vi samlade våra saker, och gick i enad tropp mot hissdörrarna, gatuplanet och vardagen. Nedfärden gick smärtfritt, och när vi kommit ut från den välbevakade byggnaden vinkade Bengt glatt farväl till pressen, som försvann tillsammans i en vit personbil mot respektive redaktion.

Vi tog också farväl av den stackars fotografen, som inte fick några bilder med sig hem den här gången. Han trodde kanske att han skulle få ensamrätt på bilderna, men där bedrog han sig.

Bengt var upprörd över fiaskot med vår påstådda försening och sa ilsket att han inte fått något brev, där det framgick att Palme ville ändra på tiden för sammanträffandet.

Allt var antagligen ett sätt för dem att skyla över sin egen dåliga planering med en vit lögn, som tyvärr drabbade Bengt. Vi promenerade sakta upp mot Drottninggatan, med siktet inställt på någon billig lunchrestaurang, eftersom vi båda var hungriga och inte hade fått något i magen sedan morgonens frukost på Centralen.

Hela tiden talade Bengt om det som nyss hänt. Om hur fint klädd Palme varit, hur gammal han sett ut i verkligheten, hans kommentarer om tavlan och allt övrigt de talat om.

En fråga han glömt ställa var om statsministern möjligen hade någon gammal kostym han händelsevis kunde undvara? Skämt eller ej, var jag ändå glad att just den frågan inte kommit upp till diskussion. Jag var inte säker på om Palme var begåvad med humor nog för att rätt uppskatta den sortens insinuationer.

Udda människor i Stockholm

Uppe på Drottninggatan, i hörnet av Karduansmakargatan, såg vi däremot plötsligt en man som var i akut behov av ett par byxor. Han vinglade gatan fram, stödd mellan två unga poliser utan den minsta klädtrasa under den vårdslöst knäppta skjortan. Att han dessutom var gravt berusad, gjorde inte saken bättre.

Bengt iakttog förvånat skådespelet, och undrade om sånt här var vanligt förekommande i Stockholm. Att folk gick utan kläder på kroppen, mitt i city under lunchtimmarna! Och vad hade han gjort av kläderna? ”Bland så många människor, händer ibland de mest oväntade saker, men det är något man vänjer sig vid om man bor här”, svarade jag.

Sprit och narkotika har förstås sin del i spelet men i en storstad finns det också gott om människor som gör allt för att synas och inte försvinna i den grå massan. Andra ser det som en fördel , att man om man så önskar kan leva sitt liv helt anonymt utan att någon utomstående lägger sig i.

Bland Stockholms nästan en miljon invånare, måste det naturligtvis också finnas en och annan knäppskalle, som istället för att konfronteras med samhället, skulle behöva vård av något slag.

När vi nådde Sergels Torg, mindes Bengt sitt förra besök i Stockholm för två år sedan, då vi konserterat utanför Kulturhuset. Åtskilliga sedlar och mynt fick vi i järngrytan som tack från de förbipasserande. Nu var vädret lite kyligt, och då Bengt dessutom besvärades av ryggsmärtor, beslöt vi att skjuta upp evenemanget till en annan gång.

Utanför varuhuset Åhléns, vände sig många om när de såg oss komma. Speciellt äldre damer, som tydligen läst sin veckotidning, för det var inte att ta miste på att de kände igen Bengt. Även utan luffarkläderna! Själv pratade han fortfarande om Palme, och nämnde förvånat att han inte alls tagit notis om de tre pressfotografernas närvaro i rummet under samtalet.

Lunch på Pilen

Vid Bryggargatan vek vi av ner mot restaurang Pilen som jag trodde skulle intressera, då det bl a var här, klarabohemerna med Nils Ferlin i spetsen, brukade inta sina måltider. Sedan dess, är lokalen förstås moderniserad och anpassad till nutida krav på effektivitet, men i stort sett har man behållit den ursprungliga arkitekturen och inredningen I en enda stor sal med högt i tak och möbler i allmogestil, serveras varje dag en lunchmatsedel bestående av tre rätter. Mitt i salen på två långa träbord, står stora salladsskålar, brödkorgar, mjölkkannor och kaffe gästerna själva får ta efter behag.

Vi hade turen att komma strax efter den värsta lunchrusningen, då det oftast är fullsatt, och satte oss vid ett bord med utsikt över den nu nästan tomma lokalen.

En ung servitris frågade vad vi önskade. På matsedeln stod skinka med honungsmelon, oxstek med stekt potatis och grönsaker samt kokt gädda med skirat smör, kokt potatis och pepparrot.

Efter ett smärre missförstånd, då Bengt frågade om det serverades sås till gäddan, enades vi om att beställa in två portioner av densamma. Servitrisen, som av någon anledning fick väldigt bråttom, svarade kort, tog beställningen och försvann mot köket. Bengt försökte berätta för henne om sitt ärende i staden, men då hon tydligen var av den hårdkokta typen, och inte lät sig imponeras av hans ord, fick vi båda intrycket att hon fullständigt struntade i oss, bara hon fick ta sin beställning och gå.

Bengt lutade sig avslappnat tillbaka och slöt ögonen en stund medan jag gick för att hämta sallad och bröd. När jag återvände, tog han ännu en gång upp samtalet med Palme, och sa att han trots allt var nöjd med sitt besök, även om det varit trevligare om de kunnat samtala under mer avkopplade former.

Nu hade det mest varit han som frågat och statsministern som svarat. Det skulle onekligen bli intressant att gå igenom morgondagens tidningar och se hur journalisterna vinklat det hela, och om det framgick hur stressade omständigheterna varit.

Mitt i samtalet, kom servitrisen med maten, och döm om min förvåning, när hon erbjöd sig att hämta sallad och öl till Bengt! Otåligheten som präglat vår första kontakt, var som bortblåst och nu uppträdde hon istället med en förkrossande vänlighet. Bengt reste sig dock, och följde med bort till salladsbordet, där hon hjälpsamt visade honom runt läckerheterna.

När han satt sig igen, åt vi under tystnad och låt den något beniga gäddan försvinna i våra tomma magar. Den smakade underbart, och Bengt frågade om man möjligen kunde få lite mer potatis till? Det gick nu inte, men vi var ändå mätta och nöjda när vi efter måltiden lutade oss tillbaka i stolarna.

Bengt lade märke till en lång träsoffa som stod vid rummets ena kortsida.

– Den måste vara handgjord och väldigt gammal, sa han, lyrisk över den gamla soffan.

Och den prydde verkligen sin plats. Åtta kraftiga skånepågar kunde säkert få plats i den utan att behöva trängas!

– Sådana möbler ser man inte ofta idag, suckade Bengt och fortsatte med stort intresse studera soffan under tiden jag gick och hämtade en kopp kaffe.

Själv ville han inte ha något utan nöjde sig med de sista dropparna av lättölen han druckit till maten.

När servitrisen kom med notan, betalade vi och tackade för den välsmakande fisken som fått sätta livet till för vår skull. Inte ett leende gick att få på hennes lappar. Hon tog sina slantar, tackade och försvann.

Vad stod det i skånetidningarna?

Ute på gatan, gick vi beslutsamt in i en tobakshandel bredvid restaurangen, för att se efter om det fanns någon artikel i dagens Aftonbladet, där Bengts resa till Stockholm omnämndes. I Malmö kvällen innan, hade en re
porter från tidningen intervjuat honom och tagit bilder inför avresan, som med stor sannolikhet borde finnas med i dagens upplaga. Affären var liten och avlång. Väggarna pryddes av ett stort antal pornografiska tidskrifter med obscena omslag. Bakom disken, stod en äldre gråsprängd man som snabbt expedierade oss, för att kunna fortsätta sitt samtal med en kund, som tydligen inte visste vad han skulle ha. Det gjorde däremot vi, och Bengt började genast bläddra i tidningen. Nästan direkt vände han sig mot mig med ett triumferande leende över ansiktet. Bilden var mörk och otydlig, men man såg ändå vem som stod bredvid tåget på plattformen. I artikeln skrev reportern om avsikten med Bengts resa och nämnde även lite om hans bakgrund som luffare. Vi lämnade nöjda den suspekta tobakshandeln, och gick ut mot Vasagatan med tidningen i tryggt förvar.

Hem till Söder med tunnelbana

Som vi gick där, och ännu hade minst ett par timmar på oss innan det var dags att åka till Skogås, beslöt vi att åka hem till min bostad för en stunds vila. På väg till tunnelbanan passerade vi det stora Centralposthuset som gjorde tydligt intryck på Bengt med sin pampiga ingång och röda fasadsten som glittrade i solskenet.

Väl nere i underjorden vid Centralen betalade vi biljettavgiften och gick förbi spärren. För att komma ner till perrongen, måste vi ta en rulltrappa som också gjorde stort intryck på Bengt. Inte riktigt på samma sätt som posthuset hade gjort dock.

När han såg den sluttande trappan försvinna långt ner i underjorden, vägrade han bestämt att åka ner. Jag lovade att stå bredvid honom hela tiden och t o m hålla i honom om så behövdes. Men Bengt hade bestämt sig. Jag fick tjata hur mycket jag ville, han skulle ändå inte sätta sin fot på den, enligt honom, livsfarliga anordningen.

När jag tröttnat på att försöka övertala honom om att det inte var någon fara, åkte jag ner ensam. Bengt blev mindre och mindre tills han försvann helt och hållet och jag var nere på perrongen.

Min förhoppning var att han skulle komma efter vilken sekund som helst, av rädsla för att vi skulle komma ifrån varandra annars. Jag väntade.

Bläddrade i tidningen och minuterna gick. Ingen Bengt. Då slog mig tanken, att han kanske fått panik däruppe och verkligen trott att jag lämnat honom åt sitt öde när jag försvann ner!

Med andan i halsen, tog jag rulltrappan som ledde uppåt i två språng, men kunde inte se honom någonstans. Var hade han tagit vägen?

Vad skulle jag göra om jag inte hittade honom? Polisen skulle säkert tro att jag var galen när jag beskrev hans osannolika person! Polisen i Stockholm efterlyser en man i 50-årsåldern, vid försvinnandet iklädd en svart, rundkullig hatt och blommig kostym. Han lystrar till epitetet ”Sveriges siste luffare” och talar med en bred skånedialekt. Vem skulle ta mig på allvar och inte tro att jag råkat ut för någon hallucinogen drog?

Frågorna surrade i mitt huvud då lag till min stora glädje, fick se honom lugnt och prata med spärrvakten vid grindarna! När jag kom fram sa Bengt: ”att han skämdes lite, men att jag måste förstå att hans höjdrädsla inte försvann så lätt.” Att han dessutom skulle tvingas stå på en trappa som hela tiden rörde sig, ansåg han sig inte ha mod att klara av.

Spärrvakten hade gett honom rådet att ta hissen ner istället, eller använda de vanliga trappor, som ledde till en annan plattform, från vilken man kunde gå ännu några trappor ner för att komma rätt. Det var en avsevärd omväg, men för att hinna med tåget inom rimlig tid tackade vi spärrvakten, och gjorde sällskap ner för de vanliga trapporna.

När det gröna tunneltåget äntligen kom, tog Bengt inte notis om de övriga trafikanternas vana att först släppa ut de avstigande, innan de själva gick in i vagnen, utan ålade och trängde sig före och fick många ilskna blickar på köpet. En outtalad regel som råder i tunnelbanan, är just att man lämnar företräde innan man själv stiger på, och det är något som stockholmarna i allmänhet respekterar.

Därför kan man nästan alltid konstatera att om det är någon som inte följer denna regel, så kommer de från landsbygden eller saknar varje uns av sunt förnuft. Bengt gick förmodligen i egna tankar och var så totalt absorberad av dem, att han inte ens reagerade på omgivningens sura gliringar.

I varje fall gjorde han inte sken av att ha märkt något av händelsen, när tåget väl kommit igång och vi rullade in i tunneln. Tvärtom, var han glad och uppspelt och talade högt så att alla kunde höra, ”vilket fantastiskt tunnelbanenät vi hade i Stockholm! Och så smidigt det fungerade sen! Det var ju alldeles fantastiskt!”

På ett mer negativt sätt, kommenterade han förarens inkompetens, när vi med ett omskakande ryck, bromsade in vid Gamla Stans station.

– Det är väl antagligen en kvinna som kör, utropade han provocerande och fortsatte med att berätta en historia om en vild bilfärd han företagit med en bekant nere i Skåne.

Historien slutade med att bilen åkte ner i diket och att kvinnan som körde, blev omhändertagen av polis. Att hon dessutom varit berusad, gjorde han inte någon hemlighet av. Men vad han själv hade i bilen att göra, framgick inte av historien.

Hela vagnen satt med spetsade öron under hela berättelsen. Folk log stillsamt bakom tidningarna och visste antagligen inte vad de skulle göra av sina blickar. Det är nämligen en annan outtalad regel i tunnelbanan – man talar inte högt (helst bör man hålla käften) så alla kan hörd vad man säger, men framförallt fäster man inte blicken på någon en längre stund.

Det har lokaltrafikens reklamkonsulenter tacksamt noterat, och det är förmodligen därför vagnarnas insidor nästan är tapetserade med reklam. På den, eller ut genom fönstret där man inte ser annat än sin egen spegelbild och mörka tunnlar, är det ”tillåtet” att stirra, men ingen annanstans.

Bryter man mot någon av dessa ”regler”, blir man i bästa fall mött av ett iskallt, okänsligt och avvisande leende. I sämsta fall, kan man räkna med att få en smäll på nosen om man inte ser upp.

Inget av detta visste förstås Bengt, men att han njöt av uppmärksamheten han själv skapat gick inte att ta miste på. Han lyste som en sol och när vi var framme vid Medborgarplatsens station, bet han ihop och följde av bara farten med folkmassan upp för rulltrappan.

– Man vänjer sig!, sa han lakoniskt och klev försiktigt av när vi kommit upp från plattformen.

Under promenaden hem, frågade han vad klockan var. Jag svarade att den bara var 14.30, och att vi inte hade någon brådska utan i lugn och ro kunde vila upp oss innan färden till Skogås, så blev han väldigt förvånad och sa att han trodde att klockan var närmare 17.30.

– Alla upplevelser och spänningen därtill hade helt rubbat mina tidsbegrepp, sa han och såg märkbart lättad ut över att inte behöva stressa.

Uppe i lägenheten, bryggde jag en kanna kaffe under tiden Bengt ringde sin väninna Klara i Ystad och berättade om besöket hos statsministern. Den närmaste timmen tog vi det lugnt och sa inte mycket. Bengt hade varit i farten och pratat hela dagen och var dessutom trött efter tågresan som inte inneburit någon längre vila. Han hade inte sovit riktigt på över ett dygn och började också se lite sliten ut på blicken. Men det unga sinnet och det levande intellektet var det inget fel på. Det pyrde och puttrade under ytan på denne man, som gått sin egen väg från unga år och gjort, vad många ”medelsvenssons” aldrig ens drömt om att göra.

Efter att ha känt honom snart tio år, och vant mig vid både den officiella och den privata bilden av honom, tycker jag att det är synd att många människor av intolerans dömer honom som sjuk eller som man säger Skåne, ”lite tossig”.

Att han är en avvikare och en klart udda människa, är ett obestridligt faktum, men det är just hans mod att våga vara annorlunda som gör honom till den alldeles speciella människa han är. Med egna åsikter, som man kan tycka vad man vill om, framhärdar han envetet och självsäkert för rätten att uttrycka dem.

Det är tyvärr mer än vad man kan säga om de flesta. Istället för att göra sig obehaget att själv ta ställning, anses det idag som mer opportunt att följa kollektivets enfaldiga röst. Och de som tar anstöt av hans yttre, utan att ens göra sig besväret att försöka se människan bakom, är bara att beklaga.

Trots sina femtio år, är Bengt fortfarande en öppen och fri människa som funnit sin plats i livet. Att han sedan är extremt självupptagen och egocentrisk, må vara honom förlåtet.

Han hycklar inte med det, och är inte en anhängare av falsk blygsamhet utan bjuder frikostigt och stolt på sig själv inför dem som vill lyssna.

Tripp till Skogås

Klockan närmade sig 17.00, och vi gjorde oss så smått i ordning för att åka ut till Bertil Jansson som vi lovat på morgonen.

Förorten Skogås, ligger ett par mil söder om Stockholm och är som de flesta andra förorter) en sovstad där livet avstannat och tiden står still. För att slippa gå hela vägen till Södra Station, där vi skulle ta pendeltåget mot Västerhaninge, chansade vi på att buss 66 som trafikerar sträckan mellan Östgötagatan och stationen, skulle komma inom rimlig tid. Då vi väntat vid hållplatsen fem minuter, bromsade bussen in framför oss och vi klev på.

Under den korta färden, pekade jag bl a ut min gamla skola där jag tog studenten för tretton år sedan. Den stora, röda tegelbyggnaden står som en bastion högt uppe på en kulle. Ovanför den nya trafikled som byggs för att bilisterna lättare ska kunna komma till och från City.

Att avgasproblemet ska underlättas och förbättras för de boende i området, betvivlas av många, trots att leden lagts. Genom en tunnel under stadsdelen, med början vid Skanstull och mynning vid Slussen. En sträcka på ungefär en kilometer. Avgaserna ska ledas ut ur tunneln genom en gigantisk skorsten, tjugo meter upp i luften, för att sedan falla ner som sot från himlen, över söderborna.

De enda som tjänar på byggnationen, är som vanligt bilisterna som för varje år får allt mer att säga till om, trots att de själva anser sig vara förföljda av lapplisor, hastighetsbegränsningar och enkelriktningar.

Vid Södra Station höll Bengt inte på att komma av bussen, då han trodde att det fanns två utgångar, en i mitten och en längre bak, som han var van vid hemifrån. Passagerarna i bussen, såg misstänksamt på hans lite tafatta beteende, men till slut kom vi av och ställde stegen mot tågstationen.

Södra Station, som var Stockholms ursprungliga centralstation på den tiden tågen söderifrån inte kom närmare staden, används nu enbart som station för pendeltågstrafiken som trafikerar sträckorna Södertälje – Kungsängen respektive Västerhaninge – Märsta. Tusentals människor åker förbi här varje dag, på väg till och från arbetet.

I regn och slask står de tålmodigt och väntar in tågen, som ofta under vinterhalvåret är försenade eller dras med tekniska störningar. Då och då, passerar även fjärrtåg på väg till Malmö eller Göteborg den smala plattformen, och är man inte beredd, kan upplevelsen vara ganska otäck.

Vi stod mitt på plattformen och väntade när det rasslade till i rälsen och ett fjärrtåg plötsligt for förbi med en ruskig fart. Lika fort som det kom, var det borta och Bengt sa ilsket:

– De kunde väl för katten sakta in, när de ser att det står folk på perrongen, så man slapp få hjärtat i halsgropen varje gång det passerade. Men det är väl också en vanesak, tillade han sedan med glimten i ögat och tänkte antagligen på rulltrapporna, allt oväsen och så förstås alla dessa människor överallt.

Vårt tåg kom in, och vagnarna var fulla till bristningsgränsen med hemåtvändande pendlare, men då några steg av, kunde vi efter lite bökande och trängande klämma oss in i människomassan.

– I det här tåget är det väl lika många passagerare som det finns invånare i Ystad!, sa Bengt och fortsatte studera kartan över stationerna vi skulle passera innan framkomsten till Skogås.

Det var fyra stycken, enades vi om och för varje station minskade trängseln, och efter halva vägen kunde vi koncentrera oss på utsikten som blev alltmer lantlig ju längre bort från staden vi färdades. Mindre skogar, berg och små ängar skymtade förbi och Bengt förvånades ännu en gäng över att naturen låg så nära det ständigt brusande Storstockholm.

Framme i Skogås, vecklade jag upp skissen jag fått av Jansson i morse, där han beskrev hur vi skulle gå för att komma rätt. Vi följde instruktionerna och var nästan framme, när vi såg honom komma gående nerför en backe i blåsten. Håret på ända och den grå kostymen fladdrade för vinden. Förvånad av att redan se oss, sa han att han var på väg till det lilla köpcentrum som finns i alla förorter.

Där hittar man oftast en ICA-affär, en konsumaffär, en blomsterhandel och i rara fall, ett systembolag. Vi slog följe, och under promenaden beklagade Bengt sig ljudligt över alla backar som fanns häruppe.

– I Ystad är det inte alls lika kuperat, och framför allt blåser det inte lika hårt, sa han irriterat och kämpade för att hålla kvar hatten på huvudet.

Utanför en föreningslokal, träffade vi på några av Janssons bekanta som tydligen skulle ha ett hyresgästmöte senare under kvällen. De tre männen och de två kvinnorna var sportigt iklädda träningsoveraller, t-tröjor och kortbyxor, men lyckades ändå inte helt kamouflera den begynnande medelåldersfetman. Denna patetiska klädsel var för övrigt ytterst vanligt förekommande bland förortsborna, när de på sin fritid ska ”koppla av” från vardagens slit och släp.

Bertil presenterade Bengt, som passade på att berätta om besöket hos Palme, tidigare under dagen. Munnen gick i ett på honom, och den församlade menigheten kunde inte annat än låta sig imponeras av hans vältalighet och berättarglädje.

Vi lämnade dem snart och framme vid centrum, fick jag en hundralapp av Bertil och en uppmaning att gå in på systemet och införskaffa sex burkar starköl. Själv gick han in på Konsum, för att försöka hitta något gott att bjuda på när vi kom hem till honom. Bengt gjorde mig sällskap uppför trapporna till den lilla butiken, som låg jämte ungdomsgården i andra planet av den betongkvadrat som utgjorde Skogås centrum.

Lokalen var nästan tom förutom på två kassörskor som expedierade varsin kö. Var och en bestående av tre, törstiga personer. Jag ställde mig i den ena kön och frågade Bengt vilken sorts öl han föredrog.

– Faxe, som de har i Danmark är god, föreslog han spontant.

Då den inte fanns inne för tillfället, nöjde vi oss med den mörka varianten av Falcons bayerska . De sex burkarna kostade tillsammans exakt femtio kronor, och när jag fick växel tillbaka på Bertils hundralapp, såg jag tydligt att även kassörskorna uppmärksammat Bengts udda person. Vart vi än kom, fanns det alltid någon som inte trodde sina ögon när han/hon såg Bengt, utan att vara tvungen att vända sig om och blåstirra, för att vara säker på att han inte var en elak synvilla som gäckade fantasin.

Bengt, som aldrig smakar annat än öl, och då bara högst ett par glas, stod lugnt kvar och studerade de olika vinsorter som exponerades i skylten, och gav fullkomligt tusan i om folk glodde. På väg ut, mötte vi några överförfriskade förortshjältar på väg in för att fylla på förrådet av starkvaror, innan klockan blev 18.00 och butiken slog igen.

När vi kommit ner för de, enligt Bengt ”något för höga trapporna”, stod vi en stund utanför Konsum och väntade på Bertil. Bengt, som inte hade tålamod att vänta längre gick in för att leta reda på honom. Under tiden satte jag mig på en parkbänk med systempåsen i handen och tände en cigarett. Av de förbipasserandes blickar, förstod jag att de tog mig för en medlem av Skogås A-lag eller ledighetskommitté.

Jag brydde mig inte om vilket och sprätte demonstrativt iväg cigarettfimpen högt upp i luften. Då kom Bengt ut från butiken med Bertil i släptåg och med händerna fulla av matkassar.

Innan vi begav oss tillbaka till Bertils våning, visade han in oss i blomsteraffären och presenterade Bengt för innehaverskan som också var en gammal bekant.

Kvinnan upphörde för en stund med att bespruta sina växter och lyssnade på utläggningen med en något tankspridd min och log överseende och lite nedlåtande mot Bertil.

Antagligen för att hon reagerade på att han luktade alkohol och faktiskt också var en smula berusad. Det hade Bengt och jag givetvis för länge sedan noterat, men då ingen av oss hade någon anledning att moralisera över hans alkoholvanor, lät vi det hela bero utan vidare prat.

Ganska snart lämnade vi också butiken efter att Bengt givit damen en kort resumé över sitt sammanträffande med landets statsöverhuvud.

Hos Jansson i Skogås

Bostadsområdet Bertil bodde i bestod mest av relativt nybyggda trevåningshus som stod tätt sammanpackade på en kulle, en kort promenad från centrum.

Lägenheten låg i gatuplanet, eller snarare i bottenvåningen, då ingen biltrafik var tillåten i närheten av husen. Gatan var egentligen mer en parkväg där barnen kunde cykla och springa omkring utan risk att bli påkörda. Utanför ytterdörren, möttes vi av ett ivrigt skällande frän de inre regionerna av lägenheten. Bertil visade oss in, och öppnade sakta dörren till köket. Med en väldig fart, for tre vilt skällande, små hundar ut och nafsade oss i byxbenen.

Om det var av glädje att bli utsläppta, eller om de kände sitt revir hotat av främlingarna, gick inte att uppfatta. Två var av släkten Papillon och den tredje lilla, vita bollen var en Malteser. Fast småväxta alla tre, ställde de till med ett präktigt oväsende tills Bertil med bestämd röst, beordrade dem att vara tysta.

Under tiden han lade in matvarorna och ölen i kylskåpet, gick Bengt och jag in i vardagsrummet, tätt följda av de tre hundarna.

Väggarna pryddes av tavlor och åter tavlor. Tapeten såg vi inte mycket av eftersom konstverken avlöste varandra längs hela väggytan och på vissa ställen hängde ända upp mot taket. En konstnär vi båda kände igen på hans karaktäristiska stil, var Bengt Lindström. Av honom hade Bertil tre färgsprakande målningar, men för övrigt var de flesta konstverken målade av artister som varken Bengt eller jag kände till ”men de hade dock ett stort värde på konstmarknaden”, försäkrade Bertil och tillade ödmjukt ”att han faktiskt inte betalt ett öre för en del av dem. Det var inte enbart av spekulativa skäl han investerat i tavlorna”, fortsatte han ”utan många av konstnärerna var goda vänner som han velat uppmuntra genom att köpa en eller annan tavla. Det hade även hänt att han faktiskt fått några av konstverken som ersättning för tjänster han ställt upp med under de hårda åren.'” Dessutom visade det sig att han även hade intressen i ett par gallerier i Gamla Stan, så vi förstod snart att det inte var till någon vanlig ”konstskojare” vi var hembjudna.

Vi satt djupt nedsjunkna i den bekväma, långa soffan, och betraktade stillsamt konstverken när Bertil kom in och dukade upp smörgåsar och öl. Bengt, som inte var van vid att sitta så lågt och äta, undrade försynt om vi inte kunde flytta till matbordet vid fönstret.

Annars skulle han få uppenbara problem med att överhuvudtaget få något i sig. Det var inga problem enligt Bertil, och med förenade krafter hjälptes vi åt att flytta ölglasen och smörgåsarna med stekt strömming och rödlök. Vi satte oss genast och högg in på förtäringen, under tiden Bertil, som av någon anledning inte ville ha något, istället tog fram ett gammalt dragspel och drog igenom några låtar.

Visserligen hade han i sin ungdom spelat med diverse storheter på området, men betonade att det idag var sällan spelet kom fram ur garderoben. Det kunde vi lätt konstatera, då hans teknik och basspel med vänsterhanden inte riktigt matchade högerhandens flyende ansatser till melodi.

– Det är en fin ton i det gamla spelet ännu, sa Bengt och spelade även han några gamla slagdängor för att visa hur det kunde låta när en yrkesman hanterade det vackra instrumentet.

Under tiden han spelade, ringde Bertil sin svärfar för att dela med sig av den välljudande musiken som strömmade ur bälgen. Givetvis även för att berätta om spelmannens besök hos statsministern som utan tvekan hade gjort stort intryck också på en världsvan person som han.

Vid tillfällen som detta, är det oundvikligt att gamla minnen kommer upp i samtalet. Så skedde också mellan Bertil och Bengt som genom årens gång delat många gemensamma vänner både i cirkus- och marknadsvärlden. Bengt drog sig till minnes två dvärgar som dessutom var bröder. Tillsammans med dem hade han uppträtt hos Lille-Bill Rhodin, dotter till den välkände cirkusdirektören och artisten Brazil Jack.

Då påstod Bertil att han var säker på att dvärgarna inte var bröder. Bengt reserverade sig bestämt och påpekade att han trots allt varit nära arbetskamrat till dem och var helt säker på sin sak!

– Visst var de bröder, sa han upprört.

Bertil fällde det slutgiltiga avgörandet genom att hävda att om någon visste hur det egentligen förhöll sig med dvärgarna så var det han! Det var nämligen han som, strax efter kriget, tagit dem till Sverige för ett uppträdande på cirkus. Avslöjandet kom som en fullständig överraskning för Bengt då han träffat de förmodade bröderna senare i livet, och sedan dess trott att de av den yttre likheten att döma var syskon.

Under samtalet lyssnade jag koncentrerat och fick mig till livs de mest otroliga berättelser frän gångna tider, som gjorde min bild av Bengt ännu tydligare. Att han t ex åkt runt landsbygden med en ormshow, hade jag inte en aning om. Att han även arbetat med olika djur i ett turnerande cirkussällskap i unga år, kom också som en nyhet. Det förvånade mig dock inte, då jag sedan länge insett att han under sitt liv varit med om mer än vad en ”vanlig” människa någonsin drömmer om att få uppleva.

När vi till slut hamnade i soffan med hundarna svansande runt oss, reste sig Bengt efter en stund och började gå omkring i lägenheten med tecken på svåra smärtor i korsryggen. Han masserade sig själv efter bästa förmåga och gjorde klart att han, trots kaffet som Bertil nyss serverat, helst ville åka hem till Söder så fort som möjligt. Dessutom var han trött och medtagen av dagens alla aktiviteter. Det var inte utan att även jag de senaste minuterna, umgåtts med tanken på att få krypa ner mellan ett par lakan. Innan vi gick, fick Bengt låna en något begagnad trenchcoat för att inte förkyla sig under promenaden till stationen. Tåget skulle gå 22.00, och en kvart i tackade vi och sa adjö till Bertil.

Han hade dock ännu en överraskning i bakfickan och visade in oss i ett lagerrum bredvid lägenheten, där han förvarade en stor samling tallrikar med motivtryck på framsidan De föreställde bl a Calle Jularbo, Malteser- och Papillonhundar samt kända stockholmsmiljöer. Allt framställt i begränsad upplaga och i en extremt förskönande, blå ton som fick mig att tanka på varorna som finns till salu bl a i stånden på Kiviks marknad. Vilken sorts människor som köper sånt här, har jag aldrig lyckats lista ut men att det låg ett visst samlarvärde i dem, då upplagan var liten och numrerad, försäkrade Bertil högtidligt och gav oss tre tallrikar var som minne.

Nu var Bengt ytterligt stressad och ifrågasatte uppgivet att vi skulle hinna med tåget. Än en gång tog vi adjö, och började återtåget mot stationen. Vi kom fram i god tid och jag hann till och med röka en cigarett, innan pendeln rullade in till plattformen. Trötta och urlakade, satte vi oss längst fram i den nästan tomma vagnen. Under resan satt vi tysta, utom vid ett tillfälle då Bengt kommenterade hur fantastiskt vackert det färgglada neonljus, som lyste upp mörkret utanför rutan var.

Åter på Söder

Vid Södra Station visade det sig att vi just missat sista bussen och var tvungna att gå den tröttsamma vägen hem. Vi hade förstås kunnat ta en taxi, men det ansåg inte någon av oss att vi hade råd med. Bättre då att spara pengarna till morgondagens nöjen. Ute i friska luften kände jag mig lite piggare och försökte muntra upp Bengt med att berätta om planerna för i morgon. De bestod bl a i att se vad tidningarna skrivit eller inte skrivit. Då gick promenaden genast lättare, och tio minuter senare var vi hemma.

Innan vi gav oss av till Skogås hade han bett mig att inte bädda någon extrasäng, då han föredrog att ligga på en madrass direkt på golvet. Framför den öppna spisen i vardagsrummet gick bra.

Jag tände jag ett stearinljus han själv kunde blåsa ut när det var dags att sova. Vi kom överens om att han inte skulle väcka mig om han sin vana trogen, skulle vakna vid femtiden.

– Tidigast åtta, sa jag och önskade honom en god natt och tackade för dagen som gått.

Dag 2