Den 9 maj

Den andra dagen av Bengt Vincents stockholmsbesök väcktes jag bryskt 08.00 av klockradions intensiva signaler. Efter ett enkelt handgrepp, mer instinkt än tanke, fick jag den ilskna signalen att övergå till nyhetsuppläsning från TT på lokalradiostationen. Låg sedan kvar i sängen en stund och funderade över dagens innehållsrika program, där bland annat besök hos den välkände dragspelskungen Eberhardt ”Ebbe” Jularbo, på Nordiska Museet och Skansen var inplanerade.

Från vardagsrummet hördes inte ett ljud. Antingen sov han fortfarande eller låg vaken och läste. Jag tog yrvaket på mig morgonrocken och hade just kommit ut i hallen, då Bengt, iklädd skjorta och shorts visade sig i dörren. När jag frågade hur natten varit, svarade han att det var längesedan han sovit så gott. Som vanligt hade han vaknat vid femtiden, och då smugit upp och hämtat tidningen. Efter att ha läst den hade han somnat om igen och inte vaknat förrän vid sju, då solens pigga strålar letat sig in i rummet.

Vid frukost på smörgåsar och kaffe, gick vi igenom allt som skulle hinnas med under dagen. Vi bestämde att göra sällskap till Ebbe, men att jag sedan skulle åka in till Centralen och undersöka om skånetidningarna hade något inne om gårdagens besök hos Palme. Efter det skulle jag åka hem och vänta tills Bengt ringde från Ebbe, och då bege mig dit och möta honom för vidare befordran. Skälet var, att jag dels ville vara för mig själv och ordna en del saker, dels att Bengt kanske skulle ha större utbyte av att träffa Ebbe ensam. Nu blev det inte så, för strax efter frukost ringde Bertil och erbjöd sig följa med, då han också kände Ebbe sedan gammalt och gärna ville göra sällskap med Bengt. Vi kom överens om att träffas utanför Ebbes hus vid Gullmarsplan klockan 11.00 eller däromkring, eftersom Bertil var osäker på när tunnelbanan från Farsta skulle vara framme.

Vad skrev pressen?

Innan dess hade vi gott om tid på oss och för att stilla Bengts nyfikenhet på vad tidningarna skrivit, gick jag ner till kvarterets lilla tobaksaffär och köpte Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen. Då också jag var nyfiken och inte kunde vänta, bläddrade jag redan i hissen igenom de båda tidningarna. Hittade mycket riktigt en liten blänkare i ”Stocken”, men avstod från att läsa den alltför noga innan jag kom upp. Vid vår gemensamma genomgång, fann vi att ”Svenskan” valt att inte referera händelsen, men att artikeln i ”Stocken” var desto fylligare.

När Bengt såg bilden i tidningen, där han stod bredvid statsministern och överlämnade tavlan på alla statsråden, blev han väldigt glad och studerade länge och ingående både text och bild. Då jag klippte ut den åt honom, sa han spontant att det nästan såg ut som om de satt bredvid varandra och pratade i soffan! Klippet lades till samlingen, tillsammans med gårdagens artikel ur Aftonbladet, och Bengt lovade att ta kopior så snart han kom hem och skicka upp till mig som minne. I en pärm har han samlat alla klipp och foton han skickat under åren. Där förvarar jag också all brevkorrespondens med hans egen layout både på kuvert och papper. Ännu lär det dock dröja länge innan pärmen är full, så jag tackade och tillade att även om många klipp är varandra lika till innehållet, blir jag lika glad varje gång de kommer.

Idag borde han nog ha på sig luffarkostymen för att göra rätt intryck på Nordiska Museets intendent när vi kom dit, sa Bengt. Under tiden han bytte om, slog jag in tavlan som Ebbe skulle få, som nästan var identisk med tavlan Palme fått, i brunt omslagspapper. Innan det var tid att gå, räknade vi våra respektive kassor och kom fram till att om vi skulle klara alla utgifter och då det var ett strålande solsken ute, kanske borde ta en promenad över bron till Gullmarsplan, istället för att åka tunnelbana två stationer. Vi bestämde oss för det och eftersom Bengts hundralapp nästan var slut, erbjöd jag mig låna honom pengar ur min egen, snabbt krympande kassa så vi skulle kunna komma in på Skansen och ta oss mellan sevärdheterna, utan att behöva använda apostlahästarna.

Broarna söderut

Mellan Skanstull på Söder och Gullmarsplan, finns för närvarande två broförbindelser, varav den ena uteslutande är till för biltrafik och gående. Skansbron är äldst, och har länge i olika former och utseenden förbundit Södermalm med Årstalandet. I historiens vagga, forslades folk och kreatur över Hammarbykanalen med hjälp av en enkel färja, men sedan den moderna Skantullsbron invigdes, där även tunnelbanan får plats bredvid den fyrfiliga trafikleden och cykelbanan, transporteras dagligen åtskilliga tusen resenärer i båda riktningarna. Under bron, ligger ännu en av Stockholms många slussar som förbinder Mälaren med Saltsjön, och där året runt stora tankbåtar passerar och bl a förser Systembolagets underjordiska jättelager med dryckjom från alla världens hörn.

Som om dessa två broar inte räckte för att få biltrafiken att flyta, har man sedan några år påbörjat byggnationen av en tredje, som höjer och böjer sig högt över de andra för att förbinda motorleden från Årsta med den nya genomfartsled som tidigare nämnts, och som ska gå under hela Södermalm i en gigantisk tunnel. Johanneshovsbron, som den döptes till efter sedvanliga tvister i kommunfullmäktige, kommer enbart att betjäna biltrafiken, som på detta sätt i sex filer leds in under jorden istället för att förpesta Götgatans boendemiljö, där hus som från början hade ljusa fasader, efter alla bilavgaser och föroreningar, fått en smutsgrå, ogenomtränglig sotbeläggning. Att omläggningen kommer medföra några större förändringar, betvivlas dock av söderborna. Avgaserna måste ju komma ut någonstans. Vad än alla planerare och arkitekter säger.

Promenad till Gullmarsplan

I strålande solsken och med en frisk bris från sydväst, styrde vi stegen mot Skanstullsbrons norra fäste, där försäkringsbolaget Folksam är inhyst, i en av Stockholms få skyskrapor. På nära avstånd ligger även det välkända Skattehuset som med sina tjugo våningar, inte heller behöver skämmas vad det gäller höjd över havet. Bengt sa att han visserligen börjat vänja sig vid storstadens arkitektoniska höjdskillnader, men att han inte kunde förstå att människor frivilligt vistades och arbetade i dessa monster, som nästan nådde till himlen! Om det började brinna däruppe, fanns det ju ingen chans att komma ut! För att inte tala om den överhängande risken att husen, vid storm och häftiga oväder, helt enkelt blåste omkull!

Jag försäkrade att den möjligheten inte var speciellt stor, men att brandteorin bl a gett upphov till ett antal amerikanska s k ”katastroffilmer” som var populära på bio för några år sedan. Där stod husen i lågor, och människor tvingades hoppa från hög höjd ner i brandsegel, för att eventuellt överleva. Detta hade dock aldrig hänt i Sverige, förutom just på bioduken. Härom året, var det däremot en sinnesförvirrad man som tydligen inte var nöjd med taxeringsnämndens beslut. För att hämnas oförrätten, placerade han en hemmagjord bomb på sjunde våningen i Skattehuset. En person omkom vid detonationen men brandkåren lyckades förhindra en större katastrof, genom att vara tidigt på plats. Hela våningen blev utblåst, och länge gapade ett svart hål mot gatan, där tidigare skatteexperter och byråkrater satt och arbetade.

Vi hade motvind över bron, och Bengt var tvungen att hålla ett fast tag i hatten, så den inte flög av honom och hamnade i Hammarbykanalen. Ner vi stod mitt på bron frågade jag om inte den höga höjden var besvärande, eftersom han gick väldigt nära kanträcket men ändå inte gav något tecken på svindel ifrån sig? Då svarade han lite trotsigt att det var som med allt annat; människan har en otrolig förmåga att vänja sig även vid de mest uppskakande omständigheter! Och det hade han tydligen gjort nu. Jag ville inte påminna om gårdagens nederlag vid Katarinahissen, utan gick tyst och njöt av utsikten och det vackra vädret.

Hemma hos Ebbe Jularbo

Strax före klockan 11.00, var vi uppe på Gullmarsplan. Bengt som börjat känna igen sig, då han bodde hos Ebbe vid en tidigare vistelse i Stockholm, visade vägen. I samma hus fanns ett systembolag och det var antagligen därför porten var låst dygnet runt. Man var således tvungen att veta portkoden för att komma in. Den hade Bengt glömt för längesen men vi räknade med att Bertil, som var i antågande, kanske lagt sifferkombinationen på minnet. Luffarkostymen gjorde stort intryck på tanterna i kvarteret, men än mer på ledighetskommittén som hade stort möte på torget bredvid.

En av de ”utslagna”, lade även märke till batongen som dinglade vid Bengts högra sida, och kommenterade högljutt den främmande fågeln med att påstå att detta kanske var ett led i polisens försök att avdramatisera den ibland spända kontakten med allmänheten. En leende polis, hade Palme sagt att han ville se på gatorna, men jag undrar om inte gapflabbet hade legat närmare till hands, om poliskåren ryckt ut iförd uniform av denna modell. Tanterna stannade på avstånd och glodde intensivt åt vårt håll. I en del fönster öppnades även i den omgivande husen men Bengt sa lugnt att det inte var något att bry sig om.

– Vill de absolut glo, så låt dem, sa han.

Van som han var vid situationens strosade han utanför porten, med händerna på ryggen och en slocknad cigarrstump i munnen.

Vi såg Bertil komma på långt håll, med samma ostyriga frisyr och flaxande byxben som igår. I handen höll han Stockholmstidningen som jag uppmanat honom att köpa, om han ville se Bengt stå sida vid sida med statsministern. Tidningens politiska färg stämde förvisso inte med hans egen ljusblå, men för gammal vänskaps skull och av nyfikenhet, hade han ändå köpt ett exemplar att läsa på tåget. Tyvärr visade det sig att även Bertil glömt den nödvändiga portkoden och det enda vi kunde göra nu var att söka upp en telefonkiosk och ringa Ebbe, för att be honom repetera den vanligen fyrsiffriga kombinationen.

I de flesta hyreshus i staden, är denna företeelse avsedd att fungera som skydd mot oönskade besök och har ersatt den tidigare vanligt förekommande porttelefonen, där man kunde trycka på en knapp och tala med den man ville besöka. Detta missbrukades givetvis, och många hyresgäster blev lidande av det bustryckande som utövades av reklamutdelare, nattliga vandrare och ungdomar som ville komma in och värma sig i porten.

Systemet med portkod gör det svårare att komma in, men inte enbart för objudna gäster utan också tyvärr för bjudna, som inte kan koden eller som vi glömt den. Spontana besök blir det förstås inte tal om att göra, då överraskningsmomentet helt spolieras om man råkar ha dåligt minne och är tvungen att ringa innan.

Jag slog numret efter att ha letat upp det i telefonkatalogen, och gav luren till Bertil så han fick förklara vår pinsamma belägenhet. Saken var enkelt ordnad, och efter att ha följt de båda herrarna en bit på väg, lämnade jag dem för att åka in till Centralens tidningskiosk, och undersöka morgonens skörd av skånepressen.

När jag berättade för Bengt att alla Sveriges tidningar och publikationer och tidningar från hela världen går att få tag på i en del kiosker, tyckte han att det lät otroligt att man i samma kiosk kunde hitta såväl Ystad Allehanda som Washington Post och Le Monde, samma dag som de kom ut. Att jag överdrivit en aning, märkte jag när damen i kiosken sa att Ystad Allehanda (och naturligtvis även alla utländska tidningar) inte kom förrän dagen efter utgivningsdagen, då upplagan var begränsad och innehållet övervägande lokalbetonat. Sydsvenska Dagbladet fanns däremot, och i den hittade jag ett långt referat med en stor bild av Bengt, överlämnande tavlan till Palme. Bilden var mycket lik den i Stockholms-Tidningen, och att de använt just den var inte så konstigt, då den tydligt visade det omskrivna mötet på ett enkelt och självklart sätt. Det gick inte ta miste på att Palme såg intresserad och hedrad ut, då Bengt med allvarlig min överräckte gåvan.

Texten återgav fylligt och klart det mesta som framkommit under presskonferensen och journalisten skrev även lite om Bengts tidigare historia som landsvägsluffare.

Med tidningen under armen, återvände jag mot söder, och under resan kändes det faktiskt en aning tomt, då jag börjat vänja mig vid Bengts frågvisa sällskap. Samtidigt var det skönt att slippa ta hänsyn till honom i första hand, och få tid att uträtta en del andra saker.

Senast vid halv ettiden, hade vi sagt att han skulle hörs av sig. Då klockan gick mot kvart i och ingen Bengt hade ringt, slog jag numret till Jularbo och frågade om de var klara för avfärd.

Alldeles innan, hade jag även ringt min mor och bjudit hem oss på middag efter besöken på museet och Skansen. Hon lovade att laga till något riktigt gott, men jag bad henne att inte göra en alltför stor affär av besöket, då Bengt antagligen inte skulle vara upplagd för några större extravaganser, utan mer skulle uppskatta en lugn, trivsam kväll efter dagens strapatser.

– Ebbe hade under förmiddagen haft besök av veckotidningen Hemmets Journal, som kommit med tårta, för att göra en intervju med anledning av hans förestående sjuttioårsdag. Och eftersom tårtan hade varit så stor, hade den även räckt till Bertil och honom, sa Bengt på telefon.

– Spar resten av berättelsen till senare, sa jag och lade på luren för att ge mig iväg.

Efter tio minuters resa och gångväg, fick jag vänta lika länge på torget innan de båda gentlemännen behagade komma ut. Bengt, ovanligt glad och upprymd, sa att sällskapet varit så trevligt att tiden helt omärkligt hade flugit sin kos utan att lämna några spår! Ebbe hade spelat sin senaste komposition och även skänkt Bengt en samling noter med flera av de tidigare verken. Då Bengt alltid varit en stor beundrare av både Ebbe och hans far Carl Jularbo, som förtjänstfullt bidragit till att öka dragspelsmusikens utveckling och spridning i landet, kände han det som en stor ära att bli mottagen på detta hedrande sätt.

Tunnelbana till Centralen

I kiosken bredvid tunnelbanestationen, köpte jag Aftonbladet och Expressen, och när vi kommit ombord på tåget, gick jag igenom båda tidningarna för att se om de skrivit något.

Jag bläddrade, Bertil satt och såg ut genom fönstret och Bengt stod och höll sig i ledstången under tiden han högljutt kritiserade tågets framförande. Dessutom antydde han att vagnarnas höga ålder måste innebära en stor fara för trafikanterna, att utsikterna att tåget skulle spåra ur när vi befann oss mitt på Skantullsbron var överhängande och att föraren, som tydligen inte lärt sig fördelen med den mjuka inbromsningens teknik, måste vara en kvinna.

Stockholmarna är ganska vana vid udda företeelser, inbillar jag mig, men ändå lyckades Bengt med konsten att få nästan hela vagnen intresserad av vem han var. Likaså när vi klev av tåget vid Centralen, då många ögonbryn höjdes inför i första hand hans färgglada kostym, men också för batongen som hängde vid sidan. På plattformen tog vi farväl av Bertil, och gick mot rulltrapporna som skulle föra oss till Klarabergsgatan, där busshållplatsen låg mittemot varuhuset Åhléns. Bengt klamrade
sig envist fast vid rulltrappans ledhand och när vi kom upp trippade han, lätt som en balettdansös, av för att inte fastna med skosnörena i springan där trappan försvann.

Nu skulle biljetten från tunnelbaneresan kom väl till pass, eftersom den fortfarande gällde och vi inte hade råd med några onödiga utgifter. Bengt letade och grävde i plastkassen där han förvarade allt viktigt, då kostymen inte hade några hela fickor Han sökte febrilt bland halstabletter, nothäften, småpengar, hushållspapper, tidningar och de två inramade foton intendenten vid museet skulle få. Det ena, föreställde Bengt dragande en gammal lastkärra längs Östergatan i Ystad, till bilisternas stora förtret. På det andra var han avbildad på torget i Linköping med dragspelet på magen. Minuterna gick, och jag fann det för gott att till slut ingripa i letandet så vi skulle hinna med bussen.

Ett par unga poliser gav oss några granskande blickar, innan Bengt äntligen fick tag på biljetten som slunkit in och lagt sig till rätta mellan två tidningssidor. Jag andades ut och tog honom med mig upp på gatan till busskön som oftast när det är fint väder är belamrad av skolbarn och naturälskare. På väg antingen till något av de många museerna, till Skansen eller till Djurgårdens grönskande ängar. Som solen strålade från en klarblå himmel, var vi således inte ensamma om att sälla oss till kön.

Bussen till Djurgården

Busslinje 47 från Vasastan till Djurgårdsslätten, en av de mest populära och välbesökta, går genom hela innerstan och stannar utanför välkända attraktioner som Kungsträdgården, Kungliga Dramatiska Teatern, Strandvägen med alla sina gamla träskutor, Liljevalchs Konsthall, nöjesfältet Gröna Lund, Skansen och museer av olika slag. Stora helger och fredag-lördagskvällar, fylls bussarna av barnfamiljer, turister och horder av tonåringar på väg till nöjesfältet.

Efter mörkrets inbrott tar tonåringarna över och vissa aftnar som t ex Valborgsmäss och midsommar, kan man se tusen och åter tusen självupptagna små varelser, ivrigt sysselsatta med uråldriga parningslekar de huvudsakligen snappat upp från amerikanska filmer. Ofta utgör dessa b-filmer de små livens enda kulturella stimulans. Att ungdomarna samlas i så stora mängder, har förstås oroat våra ansvarskännande sociala myndigheter, som under senare år uppmärksammat att ett stort bruk av alkoholhaltiga drycker förekommer långt ner i åldrarna. I förebyggande syfte, skickas därför socialarbetare, vilsna föräldrar och ett stort antal poliser ut vid varje tillfälle, som t ex vid skolavslutningen, då man befarar att ungdomarnas orgier ska leda till misshandel, oönskade graviditeter, ökad brottslig verksamhet och allmän moralisk upplösning.

De vuxna tycks ha glömt sin egen ungdom, då det med största säkerhet festades i lika hög utsträckning som idag, men med den huvudsakliga skillnaden att dagens ungdomar har ett större behov av att öppna ventilerna, då många av dem till vardags lever i en känslokall, ytlig och fantasidödande verklighet, där deras enda funktion (som högkonsumerande målgrupp enligt Konsumentverket) är att dyrt betala för en ”gemenskap” och en ”identitet” som tvingats på dem av smarta marknadsförare. Barnen och ungdomarna är idag en grupp i samhället som sedan slutet på 50-talet blivit en del av en oerhört utkristalliserad ungdomskult, som saknar tidigare motsvarighet i historien. Den rena, oskuldsfulla barndom som många äldre påstår sig ha upplevt, är idag blott en myt reklammakare och konsulter använder som ett bestickande försäljningsargument.

Bussen lämnade hållplatsen fullpackad med människor. Bengt och jag hade lyckats klämma in oss strax framför utgångsdörrarna där barnvagnar annars har en reserverad plats . Luften var tjock och nästan ogenomtränglig i början, men vid varje hållplats öppnades dörrarna och några kubikmeter frisk luft sipprade in. Jag pekade under resan ut alla sevärdheter för Bengt, och när vi kom till Norrmalmstorg erinrade han sig att det var här det berömda bankdramat utspelades en het sommardag i början på 70-talet. Det var inte många som klev av och bussen blev så full att föraren nödgades lämna kvar passagerare vid hållplatsen med en uppmaning att de istället skulle ta nästa buss som kom strax.

Dessförinnan hade hon bett oss som redan trängdes och svettades i bussen att gå så långt bak som möjligt för att ge plats åt nypåstigna. Bland dem som lyckats tränga sig ombord, fanns två dalmasar i trettioårsåldern som fått lite för mycket av det goda innanför västen. De sjöng och skrek, under tiden de pressade sig så långt bak de kunde för att eventuellt hitta en sittplats. När de gick förbi oss, misstänkte jag att Bengt skulle dra till sig deras uppmärksamhet som flugor till socker. Och mycket riktigt stannade de bägge två framför honom och började prata. Jag stod alldeles bakom, och var beredd att ingripa om det skulle gå till handgripligheter, men Bengt lät sig inte provoceras av deras svammel och syrliga kommentarer om hans klädsel, vandringskäpp och röda nästipp.

När den ena killen frågade Bengt om han ville ha en sup, svarade den andre att av färgen på hans näsa att döma skulle han nog inte ha mer. Han trodde förstås, att det var av långvarigt alkoholmissbruk Bengts näsa fått sitt blodsprängda utseende. Bengt reagerade knappt på oförskämdheterna utan koncentrerade sig istället på utsikten utanför bussfönstret. De båda fyllkajorna gick då vidare bak i bussen, där de fortsatts festen med att antasta de andra passagerarna med skrik och glam

Jag har lagt märke till att dylika fridstörare, oftare än man tror, kommer från landsbygden eller andra delar av landet och att det är mer sällan man ser stockholmare utmärka sig på samma förnedrande sätt. Som om de trodde att man kan bete sig hur som helst utan att behöva ta hänsyn till omgivningen, bara för att man befinner sig i en storstad.

Här, om någonstans är människorna beroende av att en viss ordning efterföljs och att man rättar sig efter regler som inte alltid är nedskrivna i någon ordningsstadga, men ändå finns väl bevarade i folks medvetande. Som nykomling i staden, dröjer det förstås ett tag innan man ser allt detta, men äger man en gnutta sunt förnuft och inte inbillar sig att Stockholm är ett enda regellöst kaos, där djungelns lag är allenarådande, lär man sig snabbt vad som krävs.

Mycket riktigt fick också de fridstörande dalmasarna sig en skrapa av en äldre dam, som sa åt dem att åka hem igen till lagårn, om de inte visste att uppföra sig bland folk!

Vid Djurgårdsbron lämnade vi bussen, och gick den sista biten mot Nordiska Museet. Jag frågade Bengt hur han hade föreställt sig museet innan han visste hur det såg ut.

– Som ett mindre hus i ett plan, där man hade en utställning åt gången. I stil med Kulturen i Lund, svarade han, ovetande om överraskningen som väntade.

När han såg det ståtliga palatset på höger sida, med en staty av Carl XV till häst nedanför de breda trapporna trodde han först, inte sina ögon. Taket pryddes av tinnar och torn på vilka man lagt ny koppar, då den samla ärgat och blivit ljust grön till färgen. Balkonger och burspråk skymtade längs den imponerande fasaden, och den tre meter höga träporten gnisslade respektingivande i gångjärnen när vi gick in.

Nordiska Museet

Bengt närmade sig högtidligt kassörskan som satt i en liten kur och tog inträdesavgift. När han presenterade sitt ärende, blev hon först märkbart förstummad och visste tydligen inte hur hon skulle reagera.

Efter en stund slog hon ett nummer på interntelefonen och frågade efter intendent Björn Fougner som ansvarade för den pågående luffarutställningen, och uppmanat Bengt att ta kontakt när han kom till Stockholm. Då man inte får medföra väskor eller kassar in i museet, låste jag under deras samtal in vår plastpåse i ett för ändamålet avsett utrymme och passade även på att besöka herrtoaletten, som inte skilde sig från vilken pissoir som helst, trots att den låg innanför dessa vackra murar. Kassörskan satt fortfarande med luren i handen när jag kom tillbaka. Bengt stod framför henne med händerna på ryggen och betraktade intresserats den enorma staty av Gustav Vasa som möter besökaren i fonden. Högt på en tron, med båda armarna utsträckta längs armstöden sitter han och blickar ut över museets stora hall. Förutom luffarutställningen, pågick även ett par andra stora utställningar. Bl a en där man kunde följa resandets historia i Sverige genom historiens gång, och en där August Strindbergs målningar visades.

Äntligen fick vi besked, tyvärr var inte intendenten inne just nu, men en dam som också hade med utställningen att göra skulle ta hand om honom istället. Vi tackade för upplysningen och gick uppför trapporna fram till statyn av Gustav Vasa som Bengt ville studera närmare. Han var mäkta imponerad av dess storlek, och undrade vem konstnären till detta enorma monument kunde vara. När damen, som skulle ta hand om oss, anlände frågade Bengt henne direkt vem konstnären var, och hon svarade att statyn var ett verk av den store skulptören ”Nordens Michelangelo”, Carl Eldh! Enligt henne, var hans produktion unik, inte bara i Sverige, utan i hela världen.

Det lilla jag uppfattade av hennes dialekt, tydde på att också hon härstammade från Skåne, men då Bengt formligen överöste henne med anekdoter från sitt luffarliv, var det inte många sylar hon fick i vädret. Hon lovade dock, att snarast överlämna de två glasade fotografierna till intendenten. Vidare, skulle hon be honom höra av sig om han ville ta emot, enligt Bengt, historiskt intressanta föremål från hans tidiga år på vägen. Vandringskäppar, kokkärl och nedslitna, avlagda kläder som enbart hölls samman av några få sömmar. Damen lät oss sedan förstå, att hon av någon anledning tyvärr inte kunde göra oss sällskap runt utställningen, utan istället hänvisade till en ung kvinna som skulle vara minst lika insatt i vad saken gällde.

Under deras samtal stod jag bredvid och lyssnade, men trots att jag är både lång och välväxt, var det ingen som tog minsta notis om min närvaro. Bengt var fullt upptagen med att redogöra för sitt liv, och damen med att anteckna och lyssna på hans berättelse.

En svag känsla av att vara osynlig flög i mig, men det är inte första gången i Bengts sällskap, eftersom han på något sätt lyckas absorbera allt intresse för sin egen person, på bekostnad av omgivningen. På samma sätt fortsatte det även när guiden kom fram till oss. Hon stegade rakt fram till Bengt, tog honom i hand och presenterade sig.

Mig lämnade hon helt utan intresse tills jag, lätt irriterad över hennes uppträdande, informerade henne om vem jag var och sa att jag faktiskt sett utställningen tidigare under året.

Jag föreslog också att vi skulle sätta oss vid ett bord i närheten, så hon lättare skulle kunna anteckna Bengts uppgifter och vi slippa stå hela tiden. Det höll både Bengt och hon med om, men av hennes undersökande blickar att döma, verkade det som om hon fortfarande undrade vad jag egentligen hade där att göra. I ett av Bengts sällsynt tysta ögonblick, frågade jag henne om museets historia.

Hon berättade att det faktiskt avsiktligt byggdes som museum år 1909, och inte som slott åt någon sentida kung med mindervärdeskomplex, som man annars lätt kunde tro. Från början var det meningen att huset skulle fä en kvadratisk form med lika imponerande flyglar runt borggården, men då de ansvariga byggherrarna redan på den tiden hade dåliga finanser, lät man det stanna vid denna enda byggnad.

Bengt, som lyssnat intresserat, jämförde den stora, höga hallen med Lunds domkyrka men tillfogade att detta museum var bland de mest fascinerande byggnader han någonsin sett.

När vi satt där och pratade, kom plötsligt en gammal man fram med, vad jag antog, ett barnbarn vid handen och frågade vem figuren i den färgglada kostymen var? Hörde han möjligen till museet? Han tillade med en menande blick att det egentligen var hans lilla dotterson som undrade.

Bengt uppfattade antagligen inte situationen, utan mumlade något ohörbart till svar. Inte alls lika upplysande om sin person som han brukar vara. Jag grep då in och berättade att mannen framför dem, var landets siste legitimerade luffare, på besök vid den aktuella utställningen där han själv fanns representerad.

Den gamle mannen verkade lite generad över sitt påträngande sätt och med en lätt nick åt vårt håll, tog han sitt barnbarn vid handen och gick vidare.

Ett ämne Bengt gärna tar upp i kvinnosällskap är utjämningen mellan könen och dagens kvinnor kontra de kvinnor som, enligt Bengt fanns förr.

Jag vet inte om det är en medveten provokation eller om det är åsikter han verkligen står för, men man skulle lugnt kunna säga att de avviker betydligt från den gängse synen på kvinnans roll i samhället.

Tjejen vi hade med oss som guide var uppenbart fostrad i kvinnorörelsens moderna syn, där kvinnan är mannens jämlike och självklart ska kunna söka sig ut i arbetslivet utan att behöva vara bunden vid barn och spis. Själv bestämmer över sin kropp, inte behöver finna sig i att bli behandlad som ett bihang till mannen och givetvis ska ha rätt till samma lön för lika arbetsinsats.

Hon såg ut och var också klädd på ett sätt som gjorde att jag anade att hon var en av dem som gjort sig fri från den traditionella bilden av kvinnan där smink och utmanande fodral betyder allt om man vill attrahera manssläktet.

En bild och ett ideal som skapats av män där ytan och utseendet är det enda som är av intresse. Det kan förstås också ha varit mina egna omvända fördomar som spökade, men sånt tjafs brydde sig inte Bengt om.

Han attackerade på samtliga fronter, och började med att påstå att:

– Kvinnorna av idag är degenererade i kroppen och att gårdagens kvinnor med sin kraftigare fysionomi, var betydligt mer lämpade som barnaföderskor. Denna ”utveckling” kunde betyda att människan som varelse skapat sin egen undergång!

– Degenereringen gällde även mannen, tillade han och fortsatte den förgörande kritiken med att ifrågasätta alla krav som kvinnorörelsen ställt, sedan dess kamp inleddes.

Reaktionen han förmodligen väntat sig dröjde, och tjejen visste antagligen inte om hon skulle ta honom på allvar eller ej. Hon såg på mig med ett snett leende, som om hon undrade om han verkligen menade vad han sa. I så fall, borde hon ställa till en scen och skälla ut karln som varande en mansgris utan like, eller ej?

I mina öron, vällde fördomarna fram som källvatten ur Bengts mun, men då jag utgick från att hela resonemanget var en test från hans sida och rena provokationer, höll jag god min. Inte ett ögonblick visade jag mina egentliga känslor, som i magtrakten höll på att övergå till ett sarkastiskt gapskratt över hela situationen.

Bengt fortsatte med samma intensitet som innan och var nu inne på ”det förkastliga med att kvinnorna ute i arbetslivet som borde vara hemma och ta hand om sina ungar istället för att göra karriär i mannens värld, lämnade bort ungarna till daghem och fritidsgårdar. Det var tack vare dylika anstalter vi hade den ungdom vi hade, med ligister och gängbildning som utmärkande kännetecken!”

Han fortsatte upphetsat med att påstå, ”att barnen måste få veta var gränserna går innan det är försent och innan föräldrarna helt tappat greppet om vad som sker utan deras vetskap!”

Vid det laget hade den unga tjejen nickat jakande några gånget åt hans påståenden, men ännu inte reagerat på hans reaktionära kvinnosyn. När de värsta grodorna kom, satt hon med hängande haka och betraktade honom, som om det var första gången hon råkade ut för denna typ av kraftigt, generaliserande retorik.

Attacken ebbade ut, då Bengt fick syn på en stor näverkorg som stod mitt på golvet. I korgen, på en bädd av halm, låg en docka i naturlig storlek som skulle föreställa en luffare.

– Den har sortens korgar var det vanligt att luffarna fick ligga i under sina vandringar på landsbygden”, sa tjejen och såg ett tillfälle att leda över den pinsamma situationen till något mer lätthanterligt.

Mycket riktigt reste sig Bengt och gick fram för att studera korgen närmare.

– En sådan här skulle man ju faktiskt kunna tänka sig att sova i !, sa han och berättade om de många nätter han tillbringat under bar himmel med enbart några lager granris som madrass.

– Inte så att han klagade, fortsatte han, att sova på granris var ett ypperligt satt att ta vara på de resurser naturen erbjuder en fattig vandrare som inte har råd att ta in på hotell!

Inspirerad av sina egna ord, berättade han sedan om en kvinnlig journalist som kontaktat honom och sagt att hon gärna ville gå på luffen för att få en smak av ”det riktiga luffarlivet” Och vem var då mer lämpad som ledsagare än just Bengt. Han accepterade, antagligen mest för publiciteten det skulle medföra, och de beslöt att stanna ute i två veckor.

Redan första natten, fick han dock orsak att ångra sitt beslut. Från sin vadderade polarsovsäck, hade hon viskat till honom att lämna granriset och istället krypa ner tillsammans med henne i sovsäcken!

– Enbart för värmens skull givetvis, hade hon utan minsta blygsel i kroppen, enligt Bengt viskat utan att blinka.

– Då kom han underfund med, vad hon egentligen var ute efter, sa han och sedan dess har han alltid gått ensam på sina vandringar runt landet.

Underförstått i berättelsen låg ”att kvinnliga journalister inte går att lita på”, men om det var det påståendet, eller något annat som fick tjejen att lämna oss en stund, vet jag inte.

Hon lovade dock att snart återvända, ”om vi ville vara vänliga att börja genomgången av utställningen ensamma!” Det kunde vi mycket väl tänka oss, speciellt som jag redan sett den en gång tidigare och Bengt var insatt i ämnet sedan långt tillbaka.

På ett stort antal anslagstavlor, i en halvcirkel satt klistrat och uppnålat gamla fotografier, förklarande texter, historiska dokument, hantverk, tidningsurklipp och konstverk. Allt hade anknytning till luffarnas liv och leverne, från de allra tidigaste, som började sina vandringar i brytningstiden mellan feodalism och industrialism vid 1900-talets början.

Till dagens moderna luffare som ofta är förtidspensionerade eller undanstoppade i samhällsmaskinen på annat sätt för att inte märkas. Skillnaden är inte så stor, förutom att det på den tiden var till de enskilda människorna luffaren ställde sin lit.

Idag, betalar facket och våra omtänksamma sociala myndigheter ut enorma summor i arbetslöshetsunderstöd, försäkringspengar eller socialbidrag.

Bengt studerade bilderna flyktigt tills han, synligt upprörd, stannade och läste att ”utackorderingen av barn upphörde 1918”. Han blev eld och lågor, och sa:

– Det här måste någon fått allvarligt om bakfoten! Själv blev han så sent som i början på 1940-talet utackorderad till en bonde på landet, sa han ilsket.

Uppgift stod mot uppgift, och Bengt var oerhört irriterad över att ett så flagrant fel omnämndes som fakta, när han av egen erfarenhet visste hur det egentligen förhöll sig.

– På den tiden var fattigt folk tvungna att sälja sina barn för att få pengar till att föda den resterande familjen, berättade han.

Strax därpå återvände vår guide, för att göra oss sällskap under den sista delen av rundvandringen. Bengt påtalade genast misstaget med årtalen, och tjejen lovade att vidarebefordra hans klagomål till intendenten, så fort han återvände.

Vid slutet av utställningen, fanns exempel på dagens luffare, som enligt texten, ”de senaste decennierna, självutnämnt använt sig av epitetet Sveriges sista luffare.”

Från hela landet fanns representanter från luffarsläktet som ville skylta i veckopressen med två veckors skäggstubb och trasiga kläder, samtidigt som de kallade sig luffarkungar och förklarade sig vara ”den siste av en utdöd ätt.”

Bland dessa fanns tre stora tidningsurklipp som berättade om Bengt och hans liv som vagabond. Vid den tavlan stannade vi länge, och Bengt var ivrig att understryka faktumet ”att han hade allvarliga planer på att ge sig ut på vägarna igen, då han tröttnat på stadslivets bekvämligheter som mest är till belastning för en sann vandringsman.” Vår guide lyssnade intresserat, och noterade i sitt block alla uppgifter Bengt lät henne ta del av. Det verkade dock fortfarande som om hon inte riktigt visste hur
mycket hon skulle våga tro på denne talföre luffares berättelser som måste ha tett sig besynnerliga för en stadsflicka, som troligtvis aldrig tidigare råkat ut för en så uppenbart, självmedveten människa som Bengt.

När vi sett allt av vikt på utställningen och han ännu en gång påmint om alla gamla föremål han ville donera till museet, tackade vi flickan för hjälpen och gick mot utgången. På väg dit stötte vi ihop med ett sällskap välklädda herrar som var alltför upptagna med varandra för att lägga märke till Bengts existens. Alla bar kostym, vit skjorta och slips och var antagligen utsända från något företag eller någon ambassad, då de också bar små namnbrickor fastsatta på kavajslaget.

För att fånga deras uppmärksamhet, stannade Bengt och betraktade dem intensivt och oblygt på nära håll. Ingen av dem reagerade det minsta, eller ens såg åt hans person, och när han resignerat märkte det, vände han stolt på klacken och följde mig mot utgången.

I den lilla kuren satt fortfarande samma kassörska som innan, och under tiden jag hämtade vår plastpåse ur förvaringsboxen, passade Bengt på att erinra om sin medverkan i veckans nummer av Allers om hon händelsevis ville veta mer om honom, rekommenderade han ett inköp av nämnda tidning. När jag öppnade dörren, vände jag mig mot henne och såg ett outgrundligt leende sprida sig över hennes förvånade uppsyn. Något sa mig att hon aldrig skulle glömma vårt besök!

Skansenbesöket

Ute på trappan, såg vi till vår stora förvåning att ett snöblandat regn föll från den nyss klarblå och molnfria himlen. Inte så att det störtade ner, men det räckte för att Bengt skulle bli orolig att kostymen skulle ta skada och kängorna kanske bli förstörda.

Problemet med hans luffarkostym, var att den bestod av ett stort antal lappar som var löst sammanfogade med vanlig sytråd. Vid minsta väta kunde det hända att den krympte eller blev förstörd på annat satt. De gånger han lämnat in den på kemtvätt, hade personalen fått instruktioner att köra maskinen på fintvätt för att undvika en fatal tragedi. Efter upprepade övertalningsförsök, fick jag till slut honom med mig på en rask promenad mot Skansen,

Denna unika national skatt, grundad av Arthur Hazelius, och belägen mittemot Gröna Lund och strax till höger och ovanför Cirkus, där åtskilliga TV-program spelats in. När vi passerade Cirkus, med de karaktäristiska utsmyckningarna på taket, sa Bengt att han trodde det var härifrån programmet ”Nygammalt” sändes.

– Alldeles riktigt, svarade jag och tillade, att byggnaden i tidernas begynnelse faktiskt användes i sin ursprungliga avsikt som en riktig cirkus, men att televisionen de senaste åren alltmer lagt rabarber på lokalen, för inspelning av diverse folkkära underhållningsprogram.

När vi närmade oss Skansens huvudentré, och regnet fortfarande höll i sig, föreslog jag Bengt att vi skulle börja med att besöka det berömda terrariet. Om vi hade tur, skulle regnet ha upphört att falla när vi kom ut. Det gick han med på, och efter att ha betalt en hutlös entréavgift på tjugoåtta kronor för oss båda, gick vi trapporna och backen upp mot terrariet.

Samtidigt som jag betalade, tog Bengt även här tillfället i akt att underrätta vaktpersonalen i luckan om vem han var, och att de kunde läsa mer i veckans nummer av Allers om de ville veta mer.

Då jag nu börjat vänja mig vid alla uppspärrade, förvånade blickar som följde oss vart vi gick, förvånade det mig inte att vakterna såg ut som levande frågetecken, när Bengt glatt lämnade biljettluckan.

Några som också gjorde stora ögon, var två tonårskillar vi mötte. De undrade högljutt vad batongen hade att göra med den färgsprakande grönsakskostymen?

Bengt bar batongen enbart i avskräckande syfte, men då han lagt märke till att den mest skapade irritation, kom vi överens om att han skulle lämna den hemma nästa gång han kom upp.

Det spelade ingen roll att han av ystadpolisen lärt sig hur han skulle slå för att göra minst skada, men ändå oskadliggöra ”busen”. Risken att han skulle behöva göra bruk av den, var ändå liten trots vad man kan läsa i vissa herrtidningar om allt våld som påstås förekomma i Stockholm.

– Och så länge jag var med skulle ändå ingen våga ge sig på honom, sa jag.

Om vi istället för att först besöka terrariet valt att gå till vänster efter trapporna, hade Bengt blivit utsatt för en obehaglig överraskning. Enda sättet att ta sig upp for bergsbranten, är nämligen via den långa rulltrappa som leder upp till Solliden. Jag besparade honom gärna den upplevelsen, och erinrade mig med vilken övertygelse han vägrat att åka ner för rulltrappan vid Centralen igår. Eller hur envist han motsatt sig att beträda Katarinahissen, som tydligen gjort ett avskräckande intryck redan vid blotta anblicken.
 
När vi kom in i hallen utanför terrariet, möttes vi av en skock skolbarn i tioårsåldern som också var på väg in med sin lärare för att titta på sköldpaddor, alligatorer, ormar och olika sorters fiskar som antagligen inte skulle nappa på en svensk daggmask, även om man slängde den efter dem. Kommunikationssvårigheter och kulturkollisioner skulle nog utgöra ett alltför oöverstigligt hinder, för mer intima kontakter arterna emellan.

Ännu en gång avkrävdes jag en avgift. Det kostade oss sammanlagt tjugofyra kronor att komma in i detta gigantiska akvarium där man bl a kan se en genomskärning av Stockholms Ström, med ambassadörer från alla sötvattensfiskar som lever i det relativt rena vattnet.

Där fanns t o m en gädda, på över en meter, som stod stilla på bottnen och betraktade abborrarnas och braxenpankornas jakt på föda. Innan vi kom fram till gäddan, studerade vi ett antal små akvarier inbyggda i väggen, där tropiska fiskar i alla regnbågens färger simmade omkring.

Från Stilla Havet och Indiska Oceanen fanns här stora och små representanter för arter varken Bengt eller jag någonsin sett tidigare. Bengt, som i sin ungdom utbildade sig till veterinärassistent, iakttog fiskarna med stort intresse och sa knappt ett ljud på hela tiden.

Barnen däremot, som aldrig sett något liknande, gjorde en stor affär av alla konstiga fiskar och fick det att låta som en sensation varje gång han upptäckte någon ny spännande art som för ett ögonblick fångade deras totala uppmärksamhet.

Hos Bengt, var det batongen i första hand som fick dem att spärra upp ögonen på vid gavel. Några modiga vågade sig t o m fram och frågade vem han var. Bengt som var alltför upptagen med att studera fiskarna märkte inte något, men för att stilla deras nyfikenhet och kunskapstörst, berättade jag att han var en luffare på besök i Stockholm, liksom de själva.

De gälla rösterna avslöjade nämligen en dialekt som möjligen härstammade från Gävle, eller trakterna däromkring. Med blandade känslor, av både nyfikenhet och rädsla, följde de oss sedan runt de övriga avdelningarna. På behörigt avstånd förstås då batongens närvaro utgjorde ett orosmoment de inte visste hur de skulle tackla.

Efter att ha besökt ormarna som mest låg och slöade, sett en sengångare hänga i ett träd som var inbyggt i hallen, besökt månskenshallen där nattdjuren levde och slutligen, efter att ha trängts med skolbarnen vid utgången, kom vi äntligen ut i friska luften.

Nu sken solen, och på väg upp för trapporna till Solliden, berättade Bengt om sin tid som ormskötare och domptör i Ringelrike som var en resande ormshow han arbetat med i sin ungdom. Bland ormarna på terrariet, hade han känt igen åtskilliga av de bjässar han tränat upp och fått att utföra enklare tricks till publikens stora förtjusning.

Solliden låg öde och övergivet. Scenen, där många nya förmågor framträtt för första gången och där allsången ekat, var tom.

Det var här storbanden avlöste varandra under 40- och 50-talen och jag själv, som tonåring på 60-talet, såg och hörde radioprogrammet ”Oppopoppa”, där utländska rockstjärnor och otaliga svenska popband medverkade. Restaurangen mittemot var öppen och vi beslöt att gå in och ta en kopp kaffe innan vi fortsatte promenaden runt Skansen.

Vid några bord satt entusiastiska barnfamiljer och åt den medhavda matsäcken, och längre in hade några pensionärer just plockat upp kortleken för ett parti poker. Vi ställde oss i självserveringens kaffekö och tog förutom två koppar kaffe, varsitt wienerbröd för att dämpa de värsta hungerkänslorna. När jag letade efter växel, tog Bengt åter (för vilken gång i ordningen?) tillfället i akt, och berättade för kassörskan om sitt ärende i staden.

Till skillnad från de flesta andra som fått samma förtroende, verkade hon ärligt intresserad av det han hade på hjärtat och svarade att hon absolut skulle köpa tidningen för att få veta mer om Bengts eskapader. När jag betalat, och Bengt skänkt damen ett leende till tack, satte vi oss med utsikt över Sollidenscenen och den strålande solen.

Kaffet och wienerbröden slank ner snabbt, och när jag tänt en cigarett erinrade sig Bengt dagens tidigare besök hos Ebbe Jularbo. Ur plastpåsen tog han fram noterna på Ebbes senaste komposition och visade mig. Förutom den hade han även fått ett nothäfte med en sammanställning av Ebbes mest kända och populära melodier som han skulle försöka ta ut efter hemkomsten till Ystad.

Många av dem var svårspelade och ovanligt komplicerade för att vara dragspelslåtar, men Bengt sa, med sin ovanligt starka förmåga att förverkliga även de mest hopplösa uppgifter och full av självförtroende att han också skulle försöka att lära sig dessa!

Ur plastpåsen, tog han också fram cigarretuiet som innehöll resterna av den långa kubanska cigarr han köpte igår morse på Centralen, och tände den för att riktigt kunna njuta kaffets eftersmak, blandat med cigarrdoften.

Som vi satt där och bolmade, kom plötsligt en grupp tanter sättande mot oss med fullastade plastbrickor i händerna. Hela syjuntan var tydligen ute på vift och samtliga slog de sig ner på de vita trädgårdmöbler som var placerade längs fönstret där vi satt.

När viskningarna och pekandet åt värt håll blev lite för påträngande, tog vi det för gott att lämna lokalen och fortsätta promenaden mot den del av Skansen, där man spärrat in våra simmande och fyrfota vänner från djurriket.

Vi passerade Bollnästorget som också låg öde, och gick snart förbi den höga majstång som från midsommarfirande i juni, då man på sedvanligt vis klär den med björkruskor och sommarblomster, får stå orörd till nästa sommar. Då plockar man bort riset och binder åter friska kransar.

Som bekant, har man på området restaurerat och återuppfört gamla herrgårdar, stugor, glashyttor och t o m en äkta lappkåta, där hugade besökare kan få smakprov på samisk kokkonst med renkött som huvudsaklig ingrediens. I en av dessa många gårdar, byggda av och vilande på tjocka timmerstockar, gick vi in. Bengt sa att han gärna skulle velat våra med på den tiden då här rådde full verksamhet med smörkärning, ystning, djurskötsel och allt som hör en bondgård till.

Livet då, var säkert betydligt enklare och inte så stressigt och invecklat som dagens, fortsatte han och såg med vördnad på de gamla timmerhusen, över vilka nu tystnaden härskade.

Gråsälarna, älgarna och brunbjörnarna gick vi förbi utan att stanna någon längre stund, men när Bengt såg den ensamma isbjörnen vanka fram och åter i sitt alldeles för trånga utrymme, stannade han och betraktade den olycksaliga varelsen full av medlidande.

Björnen upprepade sina enformiga rörelser utan att ta notis om oss och Bengt menade att den visade alla tecken på att vara mentalt störd, då den med skrämmande exakthet fortsatte sitt ensliga rörelseschema utan avbrott.

Vi lämnade de arktiska viddernas konung åt sitt sorgliga öde, och fortsatte vandringen förbi vargarna och lodjuren som hade lite större ytor att röra sig på, och också verkade må bättre.

De minsta i lofamiljen skuttade omkring och lekte med varandra som vårglada kattungar. Vilda jakter upp och ner ur träden, omtumlande brottningsmatcher och kurragömmalekar avlöste varandra utan slut, i deras till synes problemfria tillvaro. Bisonoxarna, som också hade sitt utrymme strax bredvid, gjorde däremot större intryck på Bengt, som förvånades över deras storlek och faktumet att det fortfarande fanns exemplar kvar av denna utrotningshotade präriebuffel.

En unge fanns t o m bland kvigorna, som lugnt stod och grävde i marken med klövarna på behörigt avstånd från den respektingivande tjuren som provade sina krafter mot en trädstam, där ett bilhjul hängde i ett rep. Trädet sviktade för attackerna, och hjulet flög högt upp i luften, när han stångade det med sina kraftiga horn.

Under rundvandringen hade vi begåvats med solsken, men när vi nu höjde blickarna mot skyn, såg vi ett oroväckande mörkt regnbälte närma sig från nordöst. Innan de första dropparna föll, hann jag visa Bengt den 150 år gamla Skånegården från byn Hög mellan Kävlinge och Löddeköping. Med pilevall utanför, vitkalkade väggar och det traditionsenligt halmtäckta taket var allt som fattades, enligt Bengt en odling sockerbetor från vilka vårt dagliga socker utvinns.

Vi gick hastigt vidare. Passerade Mariaklockan, där skådespelaren Jarl Kulle senast läste in det nya året i TV. Utanför grindarna såg vi ovädret hänga tungt och olycksbådande på himlen och jag föreslog Bengt att vi skulle ta Djurgårdsfärjan till Slussen, istället för att vänta in bussen och riskera att bli dyblöta under tiden.

Djurgårdsfärjan

Färjan går i skytteltrafik, med tjugo minuters mellanrum, året runt mellan Allmänna Gränd på Djurgården och Räntmästartrappan vid Skeppsbron.

Varje sommar forslas åtskilliga turister fram och tillbaka, och får på detta sätt ännu ett oförglömligt minne från Stockholm. Bengt frågade om det innebar att vi skulle ut på öppna havet, och att han i så fall hellre ville ta bussen, för någon sjövana hade han inte.

En av de få gånger han varit ute på vågorna var förra året, då lokalradion i Malmö bjudit in honom att medverka i ett program som skulle sändas från en båt mitt i Öresund. Ute på havet, hade det blåst upp till storm och då Bengt trodde att hans sista stund var kommen, lovade han sig själv att aldrig mer beträda ett båtdäck om han kom iland. Jag försäkrade att vi inte skulle ut på något hav, och att färden skulle ta högst tio minuter.

Dessutom, tillade jag, går det ytterst sällan några höga vågor den korta sträcka båten färdas. Efter åtskillig försäkran från min sida, att det inte fanns någon grund för hans tvivel på färjans sjöduglighet, gick han till slut med på förslaget.

Äntligen ombord, satte vi oss på de metallglänsande bänkarna, som liksom den övriga inredningen utformats med tanke på att man lätt ska kunna tvätta och spola bort uppkastningar och rester, de helgfirande ungdomarna lämnat efter sig.

Genom fönstret såg vi Söders höjder vällustigt breda ut sig ovanför Vikinglinjens stora rödvita mastodontfärja som just lagt ut mot Finland. Vi rundade Kastellholmen, och var några minuter senare framme vid Slussen. Bengt erkände, under promenaden mot tunnelbanan att färden varit behaglig och inte alls något att oroa sig för.

När han nu övervunnit ännu ett hinder, och med stärkt självförtroende stolt gick trottoaren fram, undrade jag om vi skulle våga oss på att ta Katarinahissen upp och gå sista biten hem?

Bengt såg upp mot den höga stålkonstruktionen, och hissen som just var på väg ner. Kooperationens evighetssymbol lyste högt däruppe och klockan strax under visade med stora siffror att vi hade drygt en timme på oss innan det var dags för avfärd med pendeltåget mot Stuvsta, där middagen väntade. Han sänkte blicken, såg vädjande på mig och sa att han skulle uppskatta om vi kunde ta tunnelbanan istället, då han inte trodde att han skulle klara den höga höjden som hissresan innebar.

Jag brydde mig inte om att tjata, utan visade vägen över Katarinavägen och ner mot plattformen vid Slussens tunnelbanestation, då regnet nu föll i häftiga skurar och vi hade bråttom hem. Tåget kom efter en kort stund, och vid nästa hållplats klev vi av.

Rulltrappan upp var inget problem längre, och efter en snabb språngmarsch genom regnet var vi åter hemma i min lägenhet. Visserligen blöta, men ändå tillfreds med att ha en timme på oss innan vi måste ut i ovädret igen.

Till Stuvsta på middag

När jag berättat för Bengt om middagen hade han sagt att han helst ville hinna hem och byta om innan vi åkte, då han inte tyckte att det passade att komma iförd luffarkläderna. Förvandlingsnumret från luffare till gentleman gick i flygande fläng, och för att slippa packa resväskorna när vi kom hem gjorde han det värsta grovgörat redan nu.

Dragspelet som inte kommit till användning mycket den här gången, fick sig en genomkörare innan det också åkte ner i sin väska. När han var färdig tog vi våra fuktiga ytterkläder och gick ner för att ta bussen till Södra Station.

Trots att regnskurarna upphört för stunden, tog jag ett paraply med mig och Bengt lade Bertils överrock på armen om det skulle börja ösa igen.

Under promenaden till hållplatsen, märkte vi dock att solen för tillfället hade återvänt med full styrka och lekfullt speglade sig i vattenpölarna på trottoaren.

Med samma tur som igår, kom bussen efter en kort stund och med gott om tid på oss, fördrev vi väntan på tåget med att gå plattformen fram och åter. När tåget anlände ställde vi oss vanan trogen och höll oss i ledstången de få stationer resan varade.

Bredvid oss stod ett sällskap som inte kunde låta bli att skratta högt, när Bengt återigen levererade sina bekanta kommentarer om förarens ryckiga inbromsningar.

Det märkte han förstås och fortsatte att med hög röst berätta en av de många absurda historier han har på lager.

Medresenärernas uppskattning lät inte vänta på sig, men då samma ”tysthetslöfte” gäller här liksom i tunnelbanan dolde de sina ansikten i tidningar och böcker för att slippa bli indragna i något. I Stuvsta klev vi av, för att gå den sista biten till huset där Olle och Ingeborg bodde.

Över det fridfulla villaområdet, där de boende i flesta fall byggt sina hus själva, låg stillheten som en förlamande dimma. Från en del tomter, steg rök upp mot himlen från pyrande löv- och rishögar, men förutom fåglarnas sång i trädkronorna, hördes inte ett ljud.

Vi gick och småpratade och Bengt påstod att han inte förstod varför naturen var så kuperad häruppe. Inte en raksträcka utan bara backe efter backe så långt ögat kunde se.

Annat var det i Skåne, där slätterna aldrig tycktes ta slut och horisonten avbildade sig som ett rakt streck långt borta. Visst fanns det backar och höjdskillnader i terrängen även där, men inte alls så snabbt stigande som i mellersta och norra Sverige.

Under samtalet passerade vi villor och småhus av olika storlekar och utseende. Några var stora, flotta skrytbyggen i miljonklassen, med enorma garage vid sidan om den ofta välskötta trädgården där små knoppar och blad som bäst höll på att slå ut i vårvärmen.

Andra hus var mindre och inte lika väl planerade, men utstrålade ändå mer verksamhet och liv då vi på tomterna kunde se människor ligga på knä och arbeta med nyplantering, häckklippning och lövkrattning.

Huset som Olle och Ingeborg bodde i låg på en höjd varifrån man hade utsikt över de omgivande tomterna. Det skymtade på långt håll och när Bengt otåligt frågade om vi inte var framme snart, pekade jag ut huset och sa att det inte var långt kvar.

Att det inte bara var av brist på tålamod han frågat, utan även av trötthet och hunger, förstod jag. Vi hade varit igång hela dagen och bara fått i oss kaffe och wienerbröd sedan frukosten i morse.

Själv var jag nyfiken på vad hon hittat på för gott åt gästen från Ystad, och insåg strax därpå att det enda jag tänkte på var mat!

Dörren öppnades av Ingeborg som glatt hälsade välkommen och bjöd oss stiga in. Av någon anledning nöjde hon sig med att ta Bengt i handen, och inte som i vanligt fall när de får besök nästan kasta sig om halsen på vederbörande och ge dem en stor kram.

Lite beror det förstås på vem det är, och hur han/hon ställer sig till att bli omkramad, men i det här fallet tyckte hon antagligen inte att det var korrekt att göra annat än att trycka hans rödbehandskade hand. Jag kom dock inte undan, och när även Olle visat sig och alla skakat hand, gick vi in i köket där dofterna från en gryta på spisen spred sig i hela huset.

Vi satte oss, och strax stod den varma grytan på bordet tillsammans med hemlagad leverpastej, kokt potatis, ost från Östergötland, smör och bröd, rödbetor, tomater, inlagda gurkor och en liter standardmjölk.

Snapsen som Olle konstigt nog föredrar att dricka till mjölk istället för till öl, lyste med sin frånvaro och kom inte fram under hela måltiden. Annars brukar han passa på att fråga om jag inte ska ha en liten jäkel till maten och göra honom sällskap, men tyckte kanske nu att det inte var förenligt med tillfället.

Att Bengt inte rör en droppe starkt, kunde inte han veta men tog väl det säkra före det osäkra och lät den hemkörda spriten stå kvar i skafferiet.

När Ingeborg lyfte på locket till grytan, kunde vi alla både se och känna av dofterna att det var kalops. En äkta skånekalops med lagerblad och kryddpepparkorn simmande i en gräddig, tjock sås!

Vi serverade oss själva och snart var det bara Bengts gälla röst som hördes. Sedan vi kom hade han hållit låda med berättelser från sitt tidigare liv, men framför allt från besöket hos statsministern, som både Olle och Ingeborg var nyfikna på att få höra om.

Han var inte tyst många sekunder och under tiden vi andra åt delgav han oss detaljerna med maximal inlevelse. Trots det var han ändå, oförklarligt nog, färdig med sin portion samtidigt som vi.

När han märkte hur väl hans historier slog an, hade han genast en ny på gång och brydde sig inte ett skvatt om att Olle, som också gillar att prata och är van att få vara i centrum i sitt eget hus, försökte komma med en parentes. När Bengt till desserten berättade hur han lyckats bli frikallad från militärtjänstgöringen, brast vi alla ut i skrattsalvor som ekade högt mellan köksväggarna, långt efter han hade avslutat historien.

Under en skytteövning i på gamla regementet I7 utanför Ystad, hade han av misstag avlossat ett skarpt skott rakt genom plutonchefens mössa. Mössan återfanns aldrig, och övningen resulterade i Sveriges säkert mest originella läkarintyg som han idag har inglasat och upphängt på väggen.

Regementspsykiatern skrev där att Bengt Vincent Svensson var begåvad högt över medelmåttan men dock inte riktigt klok….! Det var längesedan jag hörde Ingeborg skratta så befriat, och det gladde mig verkligen att den något spända atmosfären, som präglat början på besöket, övergått till en gemytlig samvaro.

Efter kaffet gick vi in i vardagsrummet, där Olle hade sina dragspel samlade på golvet framför en bokhylla med familjefotografier.

Själv, tog han bara fram spelet när det var fest och gästerna ville sjunga allsång, men i sin ungdom hade han faktiskt medverkat på en del grammofoninspelningar och ackompanjerat olika sångartister.

Ett av spelen, ett gammalt, svart ”Excelsior Wictory de Luxe”, blev Bengt häftigt förälskad i när han provspelat det.

Tyvärr blev jag tvungen att avbryta hans smekande tongångar, då vi bestämt att försöka hinna med tåget som gick 21.00 från stationen, så han i lugn och ro kunde förbereda sig för nattens långa resa hem.

Innan vi gick, förklarade Bengt än en gång sin kärlek till det gamla spelet och sa till Olle att han måste vara lycklig som hade ett så fint instrument! Olle såg både häpen och stolt ut och berättade att han faktiskt bara gett två tusen för det.

– Det är värt mycket mer, försäkrade Bengt, när vi tog avsked och gick trapporna ner till vägen. Dessförinnan, hade han, med de röda handskarna på, tackat både Olle och Ingeborg för en angenäm middag och lovat att skriva till dem och berätta mer om sina äventyr.

Med raska steg gick vi mot stationen, och var framme i god tid innan tåget skulle gå. När det äntligen kom, satte vi oss i den första vagnen med hopp om att hinna rusa upp och ta bussen som gick nästan samtidigt med att tåget kom in till Södra Station.

Lokaltrafikens koordination är oftast bedrövlig, och när vi var framme såg vi bussen, retligt nog, köra ifrån oss med bara några sekunders försprång.

Precis som dagen innan, var vi alltså tvungna att promenera den sista biten hem och Bengt, som var lite nervös då han ”bara” hade knappt två timmar på sig innan nattåget mot Malmö lämnade Centralen 23.00, pinnade på som om det gällde livet.

Sista tunnelbaneresan

När vi stått fem minuter på plattformen och inget tåg ännu synts till, såg Bengt anklagande på mig utan att säga ett ord.

Då kom en lätt berusad man fram och frågade om Bengt kanske tillhörde karnevalen som skulle gå av stapeln till helgen? Av luffarkostymen att döma skulle man mycket väl kunna tro det, men Bengt svarade kort att någon karneval skulle han inte vara med på! Han var på väg hem och ville helst att tåget skulle komma nu.

Sekunden efter rasslade det till i rälsen, och plötsligt var vi ombord och på väg. Fortfarande var Bengt inte lugn, men ändå så pass medveten om var han befann sig att han, inför de övriga passagerarnas förvånade blickar, briljerade och med hög röst talade om var vi befann oss när tåget stannade. För säkerhets skull frågade han mig
tyst innan han sa något och var plötsligt mycket intresserad av hur ofta tågen gick på natten, hur länge trafiken var igång och när den började igen på morgonen.

När vagnen rullade in på Centralens tunnelbanestation, var klockan 22.40 och vi hade tjugo minuter på oss att gå den korta sträckan genom de underjordiska gångarna och upp på plattformen där Malmötåget väntade. Trots det, var Bengt ytterst angelägen om att så fort som möjligt komma upp i vagnen och hitta sin kupé. Jag följde i fotspåren och assisterade under den stressiga framfarten med att se efter, från vilket spår tåget skulle gå och vilken vagn han skulle sitta i.

I väntan på nattåget

Vi hittade rätt än en gång och jag hjälpte honom upp med väskorna som jag ställde i det tomma förvaringsutrymmet bredvid toaletten. Då det inte var någon brådska längre, satte jag mig på ett säte och läste tidskriften Raka Spåret, medan Bengt sprang mellan sin plats och väskorna, för att plocka fram saker han behövde under natten. Han var lite orolig att jag inte skulle hinna av i tid, men då inget ännu sagts i högtalarna om att det var dags för avgång, lutade jag mig bekvämt bakåt, och tänkte på dygnen som gått sedan hans ankomst.

Fick då idén att försöka dokumentera hela förloppet och anstränga mig att få med alla detaljer som Bengt kanske inte alla gånger lagt märke till. Kommen så långt i mina funderingar, avbröts jag plötsligt av en metallisk röst som förkunnade:

– Resande med tåg mot Malmö! Var god tag plats och stäng dörrarna!

Fem sekunder senare var jag ute på plattformen och stod framför fönstret som Bengt hade haft lite problem med att hissa ner.

Vi pratade om hans nästa besök i sommar, och jag påminde honom att skicka upp pengarna jag lagt ut under vår tid tillsammans.

Mer hann vi inte säga, innan tåget satte sig i rörelse och långsamt började sin färd mot sydligare nejder. Vi skakade hand genom fönstret, och det sista jag hörde Bengt säga var att han skulle skicka kopior på tidningsurklippen så snart han kommit hem.

Epilog

När jag kommit hem från Centralen, och satt med en cigarett i fåtöljen, gick jag genom alla intryck som samlats under Bengts besök.

Minnesbilderna avlöste varandra och fortfarande kunde jag höra hans röst ljuda i rummet, känna hans särpräglade doft och se hans pigga, levande ögon framför mig.

Drog mig till minnes vårt första sammanträffande i Ystad sommaren 1974 då han, efter att ha hört mig sjunga på pizzeria Skogshyddan, kommit fram och frågat om jag hade lust att sammanstråla på torget påföljande lördag.

Han var gatumusikant, och trodde att vi tillsammans skulle kunna tjäna en slant på turisterna samtidigt som vi lärde känna varandra.

Efter den lördagen fortsatte vårt samarbete hela sommaren och han tog mig med på marknader, karnevaler och andra upptåg som fick mig att återvända varje sommar de tre följande åren.

Otaliga är de minnen jag har från var tid tillsammans, men det som ändå gläder mig mest är att vi fortfarande håller kontakt och för närvarande planerar en dokumentation av Bengts kompositioner på grammofonskiva.

Vissa välanpassade och skötsamma medborgare anser inte att samhället har plats för original som Bengt. Själv säger han sig vara en kvarleva från en gången tid, klippt och skuren ur Albert Engströms illustra galleri och trots all smälek är han full av överseende mot dem som helst vill se honom struken ur rullorna snarast möjligt.

Min bestämda åsikt är att om dagen kommer då vi inte har plats för avvikare och personligheter som Bengt, kommer tillvaron att te sig betydligt dystrare än vad den redan gör.

Jag har aldrig ångrat vår första kontakt på torget, den soliga lördagen för tio år sedan, och är tacksam över att ha fått tillfälle att stifta hans bekantskap både som ”Luffar’n” och som människan Bengt Vincent Svensson.

Tack Bengt!

Jan Eric Svensson, nedtecknat ur minnet midsommaren 1984
© 1984 Jan Eric Svensson. Alla rättigheter reserverade.