Lyssna på min musik

Historien

Musiken har varit min följeslagare sedan jag som 11-åring hörde The Beatles första gången. Innan dess lyssnade jag på radio eller satt vid grannens grammofon och vände vinyl. Povel Ramel var husguden där och grammofonen var en avancerad sak som man kunde ladda fler skivor med. De spelades därefter en och en. Vi hade en Philips kombinerad radio och bandspelare när man lyfte på ovansidan. Grammofon fick jag inte förrän senare. Det var en plasthistoria med högtalare i locket. Jag hade den med överallt och gjorde av med många batterier. Min första skiva var ett album med Peter, Paul & Mary. Och därefter en singel med Del Shannon, ”Keep Searchin”. Men det var innan Beatles. Och Bildjournalen. Och den amerikanska arméjackan och basketskorna. Och Playboy-skorna. Och de första jeansen.

Åren gick och jag var fast. Min kompis, Mats Brandt, och jag ville lära oss att spela gitarr. Musikläraren tyckte att vi skulle behärska blockflöjten först. Jag fick en gitarr av mina föräldrar som jag lärde mig själv att spela på. Mats och jag tog ut låtar och drömde. Vi gick ibland på ungdomsgården Tegelhögen i Vällingby och hörde olika grupper. Mats gillade Hep Stars och The Rolling Stones, men hade inga pengar att köpa skivorna. På skolrasten gick vi upp till Rickards skivaffär och lyssnade i lurarna. Därefter hände det, mer än en gång, att vi snattade skivor på det nybyggda varuhuset Åhléns. Till slut hade Mats allt med Hep Stars. Han hade också det mesta med Rolling Stones. Jag samlade på Donovans skivor.

Bröderna Sternelius i grannlägenheten hade också en försvarlig mängd skivor. Där var det Kinks och The Who som gällde. I träslöjden var det en kille som byggde en elgitarr, jag nöjde mig med min lilla gitarr av märket Bjärton. Mats och jag övade, men det slutade med att vi istället lyssnade på skivor.

Senare fick jag veta att Mats hade fortsatt med musiken. Året efter min debut 1971 spelade han med gruppen The Rosie Rose in singeln ”Everybody’s No. 1” (MA-s 117) med baksidan ”Sinful Julie”. Den gavs ut och distribuerades av Hans Edlers bolag Marilla. Båda låtarna skrevs av Mats (som också sjöng) och Stefan Mellberg.

Familjen lämnade förorten 1967 för Södermalm och en större lägenhet där jag fick eget rum. När jag var ensam hemma spelade jag mina få skivor på hänsynslöst hög volym. En jul fick jag Beatles Sgt Pepper-album, en annan deras vita dubbel. Det var små revolutioner i en tonårspojkes liv.

Biblioteket på andra sidan Hornsgatan hade alla nya skivor, som jag inte hade råd att köpa. Jag kvitterade ut ett par hörlurar i receptionen, valde en platta i listan och gick trappan upp till lyssningsrummet och sjönk ner i en av fyra fåtöljer. De närmaste åren tillbringade jag många eftermiddags- och kvällstimmar i sällskap med kända och okända artister och grupper som till exempel Bob Dylan, Jefferson Airplane och Frank Zappa. Biblioteket öppnade på så sätt ett fönster mot omvärlden för mig.

I den tidiga tonåren var det framför allt engelsk rock och pop som nådde mina öron. Från de första singlarna med Beatles till Donovan, David Bowie, Marc Bolan och Jimi Hendrix Experience, engelsk psykedelia, pubrock, Roxy Music, Elvis Costello och senare punk. Jag letade mig alltmer över Atlanten och upptäckte rockmusik från New York som till exempel gruppen Television. Senare växte ett stort intresse för country, countryrock, blues och en del jazz. Det fanns få svenska skivor i min samling, många svenska artister framstod som sämre kopior av utländska original. Jag sökte mig hellre tillbaka till källan.

Den musiker som gjorde störst intryck var Jimi Hendrix. Jag glömmer aldrig när jag hörde och såg honom spela ”Hey Joe” på svart-vit tv. På Konserthuset hörde jag Jimi Hendrix Experience ett par gånger. En gång tog vi spårvagnen ut till Gröna Lund för en av hans sista konserter. Han ville inte sluta spela, publiken satte sig ner på asfalten och till slut stängde arrangörerna av strömmen.

Min första stora konsertupplevelse var på Johanneshovs Isstadion där en ”Hipp-pop-gala” hölls 1965 med The Who som huvudattraktion. Innan dess spelade en hel massa svenska grupper, bland andra Plommons och Mascots. Läs recensionen i Dagens Nyheter. Vid Hornstull låg klubben Domino och där hörde jag Moby Grape från San Francisco. En kväll uppträdde fyra supergrupper i Folkets hus, Fleetwood Mac, Ten Year After, The Fugs och the Nice. Jag var där. Och på Konserthuset såg jag nästan alla stora grupper. Led Zeppelin, Jimi Hendrix Experience, (recension) Mothers of Invention, Jefferson Airplane (recension) med flera. Många år senare upphörde man med rockkonserter på Konserthuset. Den sista var en konsert med Chris Isaak där publiken stod upp i bänkraderna och dansade. Det fick man inte göra. Jag fortsatte att gå på konserter under många år. På Ritz vid Medborgarplatsen, Musikverket i Götgatsbacken, Underground vid Sergels torg och på många andra klubbar. På senare år även Debaser. Hultsfredsfestivalen besökte jag sex år i rad 1988-1993.

På Gröna Lunds stora scen såg jag Bob Marley, Roxy Music, The Clash och även Jimi Hendrix Experience.

På biblioteket satt jag djupt försjunken i fåtöljen många timmar med hörlurar och diggade. Där fanns alla nya skivor, det var bara att beställa en lyssning. Där satt jag efter skolan många långa eftermiddagar och kvällar. Upptäckte nytt och försjönk i gammalt. Och skivsamlingen växte hemma i tonårsrummet. Westins skivaffär på Hornsgatan var välbesökt liksom skivbutikerna inne i stan som till exempel Svala & Söderlund, Hirsch, Broddman och Hagströms på Drottninggatan.

I Högalidsskolan fanns fler som delade mitt brinnande musikintresse. Bo Bredenberg, som hade en proffsig Fender-förstärkare och en elgitarr av märket Hagström och Björn Sedenberg, som hade en Yamaha-förstärkare med hembygd högtalare. Vi startade ett band. Själv hade jag en röd elgitarr av okänt märke.

Vi hade hört Velvet Undergrounds berömda album med bananen på framsidan. Vår kompis Manfred Elheim hade den med till skolan en dag. Men det var Beatles musik som inspirerade mig mest. Under gymnasieåren i Södra Latin spelade jag mina sånger på fredagarnas morgonsamlingar. ”Humlan Kjell” och ”Klia mig på ryggen” var stående favoriter. Där träffade jag Bengt von Andreae som kom att spela en stor roll i min musikaliska framtid. Min första betalda spelning var på Klubb Kamelen i Gamla stan som drevs av Eddie Grahn.

Bengt gick i en parallellklass och ledde på fritiden en akustisk trio med namnet Maximum. Övriga var Liliane Håkansson och Torbjörn Möller. När den senare blev inkallad till militärtjänst tillfrågades jag om jag ville hoppa in som ersättare. Med tre gitarrer och tre sångstämmor uppträdde Maximum i sin nya konstellation därefter under två år. Torbjörn kom aldrig tillbaka som medlem i gruppen. Samarbetet med Bengt resulterade i mitt debutalbum från 1972, ”Hej Hörrudu”. Han spelade olika instrument och arrangerade. Kompisar ställde upp och kompade, bland andra Bengt Fröderberg (gitarr), Eje Bugge (bas) och Max Lennesiö (piano). Utgivningen sammanföll tyvärr med att jag samma höst tvingades sitta av ett månadslångt fängelsestraff för totalvägran på den öppna anstalten Lärbro på norra Gotland. Under det närmaste året därefter var dock hela upplagan såld. En av låtarna testades utan framgång till Svensktoppen. Och de första, men inte sista, pengarna från STIM kom.

1973 spelade skivbolaget IMAS in ett album med trubaduren Håkan Steijen i Europafilms studio 1 i Sundbyberg. Vi kände varandra från puben Napoleon på Birkagatan vid S:t Eriksplan. Inspelningen gick snabbt och under den återstående studiotiden erbjöd producenten Torbjörn Aggenberg mig att spela in två låtar. Bengt von Andreae arrangerade snabbt ”Hem till Söder” och ”Till dej” och kompisar kallades in. Jan Thelmé (trummor), Steve Glickstein (mandolin) och Ole Kolind (fiol). Den legendariska jazzpianisten Thore Swanerud medverkade på Håkans album och höll en vakande hand över min inspelningen av ”Hem till Söder”. Den testades senare för Svensktoppen och kom på en hedrande elfteplats. STIM-pengarna fortsatte att komma.

Framgången och allt fler spelningar gjorde att jag den 1 oktober 1974 slutade mitt dagjobb som brevbärare på postkontoret Stockholm 9 vid Hornstull. Under de närmaste tre åren livnärde jag mig som trubadur, sångare och gitarrist.

På visklubben Napoleon, där jag brukade spela när jag inte turnerade, var Lasse Wallin en av många stamgäster. Hösten 1977  frågade han om jag ville ingå i personalgruppen på en ny kvartersgård i Akalla. Resandet hade gett mig hemlängtan och inför möjligheten till en fast inkomst och ändå ha möjligheten att spela på helger, tackade jag ja. De närmaste fyra åren var fyllda av musik och bullbakande. Jag hade kvällspasset och jobbade mest med den stora tonårsgruppen i området. Att jag bodde i området hade både sina goda och dåliga sidor. Det var nära hem till ”Måndagsbörsen” på tv, naturen fanns runt hörnet men tyvärr även knarket och missbrukarna runt korvkiosken på torget. På helgerna satte jag mig på tåget och åkte till spelningar i bland annat Karlstad, Örebro, Östersund, Göteborg och Katrineholm.

Under åren på kvartersgården Borgen 1976-1980 gjorde punken sitt intåg på musikscenen. Jag gillade gör det själv-andan och lyssnade mycket på musiken som kom från England. Elvis Costello, The Clash, The Ramones, Sex Pistols, Ian Dury & the Blockheads var bara några av många musikaliska favoriter. I Sverige var det Ebba Grön som ledde fälttåget mot konservatismen. Jag hörde dem bland annat på Musikverket och på Oasen i Rågsved. Mina arbetskamrater Hans Temrin och Tommy Falk kom med nya skivor varje vecka. Med ungdomarna skrev jag låtar om deras vardag i skolan och på fritiden. På Borgen satte jag även ihop ett band med några av ungdomarna för en spelning på den lokala ungdomsgården.

Min gamla spelkompis Bengt von Andreae och jag uppträdde ett tag som duon Bockarna Bruce. Vi startade även gruppen Strax Bakom Knuten tillsammans med några andra spelglada musiker. På senare år har Bengt digitaliserat ett par låtar som jag lagt upp på YouTube. De kommer från en spelning med  Strax Bakom Knuten i slutet av 1970-talet på puben Magnus Ladulås på Österlånggatan.

Jag fortsatte att skriva låtar och runt 1980 hade jag en knippe som skulle kunna platsa på ett album. Jag kontaktade Stig Wiklund som producerat min debut tio år tidigare. Han gillade det han hörde och bokade en vecka i studion under Rågsveds centrum. Jag sökte upp Janne Hellberg som var gitarrist, skolkamrat från Södra Latin och även kompis från min andra session på Lärbro öppna anstalt. Där hade vi båda suttit för vägran att bära vapen. Min tanke var att Janne skulle hjälpa mig med musikerkontakter och arrangemang. Stig Wiklund överraskade alla när han bokade ABBA:s basist Rutger Gunnarsson och trummis Roger Palm. Ett bevis för att att han trodde på låtarna. Bilder från inspelningen.

När albumet var klart hann det bara gå två månader innan Wiklunds GM Production gick i konkurs. Och därmed störtdök skivan när det saknades pengar till marknadsföring. Några exemplar på vinyl och kassett hann jag få loss, men det var det lilla. Flera år senare fick jag reda på att Bert Karlssons bolag Marianne, som antagligen var fordringsägare, låg på mastertaperna. Jag köpte då loss dem och sedan dess ligger de i förrådet.

Efter floppen med albumet fortsatte Janne Hellberg och jag vårt samarbete och startade gruppen Midnatt (senare Elfte Timmen) tillsammans med Erlendur ”Eddie” Svavarsson (trummor), Bo Liljedahl (bas) och Håkan Peters (keyboards). Vi spelade bland annat in en demo i Soundtrade Studios på Råsundavägen med teknikern Gunnar Silins som då var ny i gamet. ”Du skulle se mig nu” och ”Lyckan kommer” blev resultatet. Båda finns med på samlingen ”Hem till Söder” och fick oförtjänt lite uppmärksamhet när vi skickade runt kassetter. I studio Humlan på Humlegårdsgatan spelade vi in ”Hemåt i natten” och i Gunnar Wennerborgs studio Flat 9 på Kungsgatan tillkom fler demos. En av de bästa var ”Då kommer min ängel”. Vi hade en del spelningar bland annat på Mariatorget inför en stor publik. Vi deltog också i Dagens Nyheters tävling Solkräm, men gick inte vidare till finalen. När Janne Hellberg åkte till Colombia 1983 beslöt vi att lägga av. Året därpå tog vi in Bengt Fröderberg som gitarrist, Mats Lindberg (bas) och Olle Westberg (keyboards) och spelade i Soundtrade Studios in singeln ”Den 30-åriga krisen” / ”Äventyret” för att dokumentera Elfte Timmen och samtidigt starta skivbolaget Joker Musik. På båda låtarna medverkade även den isländska saxofonisten Halldór Pálsson. Plattan fick en del bra recensioner, men efter en tid beslöt ”Eddie” och jag att lägga ner gruppen och istället satsa på skivbolaget. Vi höll på 1984 – 1995 och gav ut musik som vi trodde på och tyckte om. Hur det utvecklades kan du läsa om här.

Låtskrivandet och det egna musicerandet lades på hyllan i samband med att skivbolaget tog allt mer tid. Jag fortsatte att gå ut och lyssna på musik, köpa skivor och hänga i Stockholms skivaffärer. Gamla Stans skivhandel på Stora Nygatan var en favorit. Under tonåren i Vällingby fanns Rickards skivbutik, på Hornsgatan låg Westin Musik, på Drottninggatan hade Hagström liksom Nordiska musikförlaget en butik, på Kungsgatan fanns Broddman och på Vasagatan var det Wolfie’s som gällde. Åhléns i city var länge en oas där jag kunde gå i timmar och bläddra i vinylbackarna. När jag några år bodde i Akalla besökte jag ofta skivaffären i Kista centrum. När Elvis Costello släppte ett nytt album köpte jag det direkt liksom när Roxy Music kom med något nytt. Vinylskivorna var en investering som jag, när kassan var dålig, sålde på andrahandsmarknaden. Men favoriterna står kvar i hyllan och gör så fortfarande. Plockar fram några av dem ibland, men mest blir det lyssning på Spotify.