Nr 4, 2001 – Allt har sin tid

Det har varit en omvälvande höst. Från det lilla till det stora har förändringen svept in. Gamla vänner och goda grannar har lämnat gemenskapen på gården, nya har flyttat in. När jag blickar ut från köksfönstret står Woffe inte längre på sin balkong och röker pipa som han alltid gjort. Kvinnan som jag aldrig lärde känna namnet på, sitter inte som förr med en bok på uteplatsen.

Vintern har nu slagit klorna i oss och lämnat sommaren som ett minne. Träden har ansats och några till och med sågats ner. På ICA har gamla trotjänare slutat och nya ansikten tillkommit. Diskussionen om att bilda bostadsrätter på Ekgården har bidragit till att några bestämt sig för att flytta. Familjen Borén, som varit med i Dalen sedan tidernas begynnelse, har lämnat Pärongården för en billigare lägenhet i Hammarbyhöjden. Dalenbladets förra medarbetare Ammi Helmadotter har lämnat oss för alltid. Festkommittén i Dalen finns inte längre. Allt har sin tid.

I den stora världen har vi sett hur USA lamslagits av terrorn och återigen bedriver ett krig i godhetens namn. Ludmila Engquist har tappat sin forna hjältegloria och korsfästs av media. Krister Pettersson har ännu en gång släpats fram ur garderoben som Palmes mördare. Och aktievärdet rasar. Allt har sin tid.

Detta är min sista ledare i Dalenbladet. Det senaste året har jag inför varje nytt nummer låtit de övriga redaktionsmedlemmarna veta att det är dags för mig att gå vidare. Att jag nått vägs ände. På något sätt har det ändå blivit en tidning varje gång. Jag har låtit mig övertalas förstås. För det finns egentligen inte mycket som toppar känslan att öppna den första kartongen från tryckeriet. Att se resultatet av månaders slit, att känna doften från trycksvärtan, att bläddra igenom sidorna och känna att vi gjorde det igen! Men nu är det slut. Allt har sin tid.

Det är alltså inte med sorg i hjärtat jag lämnar arbetet med Dalenbladet. Istället är det med en förvissning om att livet går vidare, allt börjar om på nytt – hela tiden. Och jag är övertygad om att redaktionen kommer att göra sitt bästa för att fortsätta utveckla Dalenbladet till en ännu bättre tidning för Dalens invånare.

Till slut beror det ändå på dig, kära läsare. Vill du att Dalenbladet ska finnas kvar måste du visa det! Skicka in bidrag, tipsa om artiklar, stöd oss med pengar, visa att du bryr dig!

Slutligen vill jag tacka alla som jag kommit i kontakt med under årens lopp – skribenter, illustratörer, fotografer, intervjuade, annonsörer, Tony på tryckeriet, redaktionen och sist men inte minst våra tidningsutdelare som i vått och torrt sett till att Dalenbladet nått sina läsare! God jul och gott nytt år! Tack för mig!

Nr 2, 2001 – Det är då man vet…

Våren är en nyckfull årstid. Ena veckan är det fortfarande vinter, nästa vecka skiner solen på bar backe. Barnen tar fram kulpåsarna och fotbollarna redan i mars, optimister som de är. Vi som varit med några år minns att det kan snöa ända in i maj om det vill sig illa. Man blir luttrad. Det sägs att man blir det med åren. Erfarenheten säger en att det är bäst att vänta. Men det struntar barnen fullständigt i.

En dag i början på maj visste jag ändå att sommaren nu stod framför dörren och väntade på att få komma in. Den dagen sken solen från en blå himmel och det var stilla utanför på torget. I luften kom grilldofterna smygande. Först bara som en dofthallucination och ett minne från förra sommaren, sedan starkare. Plötsligt hörde jag musiken. Någon spelade Bob Marley på högsta volym från en öppen balkongdörr. I allén mellan Grangården och Videgården hade dessutom de bladlösa körsbärsträden just briserat, ja exploderat med sina rosa blommor. Och inte bara där utan runt om i Dalen stod träden i blom. Någon tyckte att vi borde ha en festival under veckan som körsbärsträden blommar i Dalen. Med poesiläsning och musik.

Då visste jag att det inte dröjer länge. För när körsbärsträden blommar och Dalenborna tar fram grillen igen och spelar reggaemusik är det ett säkert tecken på att sommaren kommer!

Sommaren innebär tyvärr inte bara glädjeämnen. Antalet våldtäkter fortsätter att öka för att under sommarhalvåret kulminera i en i övrigt stigande trend. Robert Ryttman skriver en personligt engagerad artikel i ämnet som du inte bör missa. Det handlar om respekt för sig själv och andra. Därutöver rapporterar vår vän Alberico om terrorn i Colombia . I ett kåseri om ett besök i Nettuno i Italien minns han även sin barndoms siestor . Konsten att vara man skriver Georg Ryttman om ur ett humoristiskt perspektiv. Agnes Borén berättar om hur hennes syn på tonårsgrabbarna i Dalen förändrades. Läs också Georg Ryttmans intervju med föreståndaren Ami Stålstierna på Kvartersgården Dalen. I ett fotoreportage presenterar vi barnens Dalen med bilder på alla lekplatser. Vår gästreporter Kerstin Axelsson har varit i Mexico och berättar om alternativ kaffeodling . Skådisen Fredrik Swahn vill att vi ska säga hej till varandra. Dessutom lär du känna en riktig Scanheepster! Och så har vi varit på krogen!

Som du märker har vi ansträngt oss för att ge dig ett innehållsrikt sommarnummer av Dalenbladet. Ta med den till landet, till hängmattan och stranden! Och ha en riktigt skön sommar!

Nr 1, 2001 – It’s a man’s world

Det här numret av Dalenbladet tillägnar vi alla kvinnor, flickor, tjejer, damer, mammor och tanter som bor i Dalen och inte alltid får uppskattningen de förtjänar. Den Internationella kvinnodagen 8 mars tillkom en gång för att sätta kvinnans roll i samhället i fokus. Någonstans där började också vår diskussion om vad tidningen skulle ha för röd tråd den här gången.

Från vision till faktiskt resultat är det ofta en lång väg, så också i vårt fall. Det fanns ju så mycket mer vi kunde gjort, så mycket mer som kunnat spegla kvinnan av idag. Ändå är vi nöjda med att ha kommit så långt som vi gjorde. Men det tog tid.

Efter vårt förra extra tjocka jubileumsnummer för att fira 5 år och 20 nummer var det som om luften gick ur oss. Det var svårt att komma tillbaka och ge allt igen. Årstidens mörker och virus och baciller gjorde också sitt till för att februari bara skulle försvinna i ett töcken. Och plötsligt var det redan början på mars! Ovanstående inte menat som en ursäkt utan mer som en förklaring till varför du fick vänta lite längre än vanligt på ”Bladet” den här gången.

För att återvända till vår röda tråd rekommenderar jag dig att bland annat läsa Jenny Skagstedts porträtt av Sylvia Blixt och hennes Sixten. Vid 70 års ålder träffades de och idag 20 år senare står de fortfarande vid varandras sida. Hélene Peiper bor på Pärongården och har barn i Nytorpsskolan. Hon har tröttnat på att vara tyst och vill nu upp på barrikaderna igen.

Vår gästskribent Celinda Billingfors berättar initierat om ett omvänt samhälle där kvinnorna köpslog på torget och männen satt hemma och vävde. Robert Ryttman recenserar musik ur ett kvinnligt perspektiv och broder Georg kåserar om nödvändigheten med städning.

Nr 4, 2000 – Och vad tror du på?

Så här i slutet på 2000-talets första år tyckte vi att det kunde passa att vara lite filosofiska och fråga oss vad vi människor tror på, vad som håller oss igång. Något måste det vara som gör att vi fortsätter, dag efter dag. För några kan det vara just tron på morgondagen – det blir bättre sen – som gör att man orkar kämpa vidare. För andra är det övertygelsen om att det finns en högre makt som styr vardagliga beslut och tankar.

Det är faktiskt lättare att säga vad man inte tror på. Prova själv! Jag kan utan vidare säga vad jag inte tror på, men att därifrån formulera vad jag tror på och motivera detta andra är betydligt svårare. Något måste man väl tro på, eller?

Man kan ju tro på sig själv förstås! Självförtroende har du väl hört talas om. Ordet används titt som tätt idag, men verkar ändå vara en bristvara. Om fler hade självförtroende skulle kanske världen se annorlunda ut.

Om man tror på någon annan har man förtroende för dennes åsikter. Om man dessutom ställer sig rättar in sig i ledet och kallar sig ”socialist”, ”fascist”, ”kristen”, ”rasist”, ”humanist”, ”ateist” eller någon annan -ist, följer en hel hoper åsikter med på köpet som man kanske inte alls tror på. Samtidigt blir man lite avundsjuk för det låter ju så enkelt när någon som kallar sig något av ovanstående lägger fram sin tro. Som om dom lagt beslag på sanningen!

I detta vårt tjockaste nummer någonsin sedan starten försöker vi skrapa en aning på ytan av trosbegreppet. Du kommer att märka att det går som en röd tråd genom tidningen – vad tror du på?

Dalenbladet har nu funnits i fem år sedan första numret gavs ut i början av 1996. Då som en reaktion mot våldet och rasismen som förekom i vårt bostadområde. Idag fem år senare är det svårt att säga om det har blivit bättre. Är det fortfarande lika långt mellan gårdarna och människorna som det var ett tag i mitten av 90-talet? Har det blivit bättre eller sämre? Svaren hittar du inte här utan hos dig själv. Hur är ditt förhållande till grannarna som kommer från ett annat land? Känner du dig trygg ute på kvällarna? Engagerar du dig i din omgivning? Det är där det börjar – förändringen måste komma från oss själva. Vi måste se verkligheten omkring oss för att kunna göra något åt den.

Slutligen vill redaktionen tacka Svenska Bostäders förvaltare Yngve Persson för allt stöd, när han nu slutar sitt jobb i Dalen. Förhoppningsvis kommer en ny förvaltare som har samma goda insikt som Yngve i vad engagerade människor kan uträtta med rätt uppbackning.

När det nya milleniets första år nu närmar sig sitt slut vill vi som gör Dalenbladet önska dig en god jul och ett gott nytt år. Glöm inte att besöka vår hemsida om du ändå är ute och surfar. Där kan du också skriva insändare eller läsa alla gamla utgåvor av tidningen. För dig som är nyinflyttad i området, men också för veteranerna, kan detta vara en källa att ösa ur om du vill veta mer om Dalen.

Nr 2, 2000 – I denna ljuva sommartid …

Det hade kunnat bli en riktigt bra sommar. Förutsättningarna fanns där – tills den ekonomiska verkligheten slog till. Glädjen vi kände är borta, framtidstron och förtroendet för politikerna är rubbat. Trots att det sägs att det går bra för Sverige är det inget som vi märker. I vår vardag finns bara nedskärningar, besparingar och tyngande skulder. Det är vi som får betala för misstagen som gjorts tidigare. Det är vi som drabbas av politikernas dåliga planering och brist på information. Det är vi som är framtiden…

Även du som har planerat din sommar och har tillgång till landsställe eller kan åka utomlands etc kommer indirekt att drabbas. Det här är nämligen något som angår oss alla och våra barn, oavsett situation. Vi står alla inför samma potentiella hot och måste gemensamt stå upp emot beslut som besparingsivriga politiker klubbat igenom i sin fåfänga jakt på beröm från partikamraterna i Stadshuset.

Att kvartersgården saknar ekonomiska möjligheter att ha öppet under sommarlovet, att ungdomsgården Punkten helt tvingas lägga ner sin verksamhet och att Enskede sportstuga slås igen kommer att märkas. Det kommer att sätta spår.

– Innan Punkten öppnades 1994-95 hade Dalen den tyngsta kriminaliteten i hela Söderort. Nu är jag och mina kollegor lite rädda att det kommer att bli som förr, menar Jerry Nicklasson ungdomsansvarig på Globens närpolisstation.

När till och med polisen är ”lite rädda” bådar det inte gott för utvecklingen i vårt bostadsområde. Risken finns att missnöjet och uppgivenheten som ackumulerats och underbyggts av politikerna i stadsdelsnämnden tar sig uttryck i vandalisering, klotter och våldsamheter.

Låt oss hoppas att det inte blir så. Låt oss hoppas att missnöjet och uppgivenheten istället vänder sig emot de krafter i samhället som inte ser till det mänskliga kapitalet. Som inte ser att barnen och ungdomarna är vår viktigaste tillgång.

Det här numret tillägnar vi Dalens alla barn och ungdomar. Martin på omslaget får illustrera att det ändå lönar sig att kämpa för något man tror på. Det tog honom tre år, men nu står rampen på plats.

Som av en händelse berör mycket av innehållet i det här numret av Dalenbladet barnens och ungdomarnas värld – varför inte göra ett besök nu i början av 2000-talet?

Slutligen önskar redaktionen dig och de dina en skön sommar med vila och rekreation inför hösten som kanske kommer fortare än vi anar!

Nr 2, 1999 – Våren är förändringarnas tid!

Varje vår hör man klagovisan – när kommer värmen, när kommer våren? Efter vinterns mörker är naturligtvis längtan stor efter ljus och värme.

Men våren är bedräglig. Ena dagen solsken och vackert, nästa dag hagel eller rent av snö. Första veckan i april vräkte solen ner, minns du? I början av maj låg det återigen snö på gårdarna i Dalen. Det är detta som är vårens igenkänningstecken. Den är falsk och ombytlig. Tids nog kommer hon – sommaren, med varma nätter och soliga dagar. Ge dig bara till tåls, en dag är hon här. Och då påstår någon att det var en ovanligt lång vinter i år! Var tog egentligen våren vägen?

Våren är också en årstid då det händer märkliga saker i naturen och med oss människor. Vintern tog hand om det gamla som under hösten lade sig att dö. Nu stiger det nya upp med oanade krafter, livslust och längtan. Det spirar överallt och saven stiger. Till Dalen kommer det nya hyresgäster och avlöser de gamla som flyttat ut. Årsmötena avlöser varandra i våra lokala föreningar. Nya medlemmar kommer till och nya styrelser med nya mål sätts samman. Det är en process som aldrig tar slut. Inget står stilla. Dalenbladet har också genomgått en förändring under våren. En medarbetare har lämnat oss och nya har tillkommit. Vi lever vidare ett tag till, men även om vi en dag inte orkar längre är jag fast övertygad om att om behovet uppstår kommer några eldsjälar återigen samlas för att göra sig hörda i sorlet.

I detta vårt fjortonde nummer sedan starten 1996 presenterar vi nya redaktionsmedlemmarna Steffanie Müller, Georg Ryttman och Gerth Molander. Bland veteranerna återfinns Karin Lignell med en artikel om integrationsarbete på Nytorpsskolan och Robert Ryttman med Kulturama. Att Dalen är ett mångkulturellt samhälle visste du redan. Förutom utflyktstips och debatt om klotter, ett stort bildreportage om Dalendagen 1999.