I Lärbro på nordöstra Gotland fanns en så kallad öppen anstalt.

Där tillbringade jag sammanlagt tre månader vid två olika tillfällen under 1970-talet. Jag var helt övertygad om att militärtjänsten inte var rätt för mig. Jag totalvägrade. Vägrade lyda order när jag kallades till inryckning vid Kungl. Gotlands artilleriregemente. Vid Stockholms Tingsrätt dömdes jag för lydnadsbrott den 22 september 1972 till en månads fängelse. Den 6 november stod jag utanför anstaltens grind. En månad senare åkte jag hem. De följande sju åren skulle mitt beslut att vägra värnplikt uppta en stor del av mitt liv.

Tre år senare, den 16 september 1975 dömdes jag till två månaders fängelse. Jag hade åter igen blivit inkallad och vägrat lyda order. Den 17 november samma år infann jag mig i Lärbro. ”Jaså Svensson, du är här igen”, sa vakten. Satt inlåst över jul, nyår och födelsedag. En speciell händelse var när jag lyckades övertyga fängelseledningen om att en grupp fångar skulle få besöka julottan i Lärbro kyrka på Juldagens morgon. Åkte hem med flyg till Bromma en bister vinterdag den 16 januari 1976.

Sommaren 1976 blev jag inkallad en tredje gång, men hade naturligtvis inte ändrat ståndpunkt. Den 21 september 1976, dömde tingsrätten mig ännu en gång till två månaders fängelse. Då överklagade jag domen till hovrätten. Till ingen nytta visade det sig. Där fastställde man den 9 februari 1977 bara tingsrättens dom.

Min sista utväg för att slippa åka till Gotland igen var att söka nåd hos högsta domstolen. Med hänvisning till mitt dåvarande arbete på en fritidsgård med ungdomar i Akalla gjorde jag det. Den 10 november 1977 beslutade regeringen och Justitiedepartementets nådeenhet genom justitieminister Sven Romanus att mitt straff skulle omvandlas till två års villkorlig dom. Den 10 november 1979 var jag en fri man. Och det dröjde drygt sju år…

I juli 2011, knappt 40 år sedan jag första gången stod utanför fängelsets galler, besökte jag området igen. Det var sig likt. Fabriken, där vi fångar tillverkade 1 000 pärmar till Statsverket varje dag, fanns kvar. Nu som vandrarhem. Barackerna där vi bodde hade målats om och blivit en skola. Men staketet fanns kvar och en rest av den gamla grinden.

Jag ångrar inte att jag följde min övertygelse den gången. Att se området igen väckte självklart minnen till liv. Minnen av avsked, isolation och återkomst. Men även minnen av händelser som jag aldrig skulle ha upplevt annars. För att stå ut gjorde jag det bästa av situationen. Ordnade filmvisning på lördagar, bingo på söndagarna och drog igång en kamratförening. Mötte också många starka personligheter som jag aldrig skulle ha stött på annars. Jag stod ut. Och fick en nyttig inblick i hur svensk så kallad kriminalvård fungerade då. Jag är inte bitter längre, men blev bestulen på en tid i mitt liv av en anledning som var orättfärdig och till ingen nytta. I ljuset av hur det svenska försvaret fungerar i dag är det än mer orimligt att man, som när jag var ung, fängslade unga människor på grund av deras övertygelse och moraliska ställningstagande.

Lärbro – en tillbakablick och en sång