Rubrik: Hendrix på hörselgränsen

Datum: 8 januari 1968 kl 19.00
Plats: Stockholms Konserthus
Biljettpris: 14 kr
Medverkande: Mecki Mark Men, Baby Grandmothers, Jimi Hendrix Experience

Hendrix på hörselgränsen, Mattsam inramning

Jimi Hendrix Experience på Gröna Lund. Foto: Hans Olausson

Björn Lundholm: – Vi var på Jimi Hendrix-galan i Stockholms konserthus på måndagskvällen och det blev en plattare tillställning än jag tänkt mej. Det berodde mindre på Jimi än på de två inledande banden. De var tråkiga och lika kalla som vinterkvällen på Hötorget. Publiken tycktes inte heller ha så roligt …

Lars Weck: – Jag tror att den i likhet med mej helt enkelt var bedövad. Man nog tyckte jag att Jimi Hendrix var lika givande som tidigare.

BL: – Jimi, trumslagaren Mitch Mitchell och basisten Noel Redding är en trio som trivs ihop och som sprider sin trivsel ut i salongen. Så mycket nytt bjöd gruppen inte från tidigare besök – mer än en fantastisk uppsättning högtalare och förstärkare förstås.

LW: – Det var väl en typisk nyhet för Hendrix. Han satsar på publikframträdanden i olikhet med exempelvis Beatles, som raffinerat sina skivor tills de blivit omöjliga som material för levande konserter. Hendrix våldsamma utspel med distortion och intill över hörselgränsen rikt övertonsregister kan inte fångas i skivgravering. Dessutom är trions avspända framträdande härligt att se.

BL: – Popen behöver fler grupper som Hendrix. Man blir upphetsad, svettig i händerna och vibrerar av hans elektriska cirkus. Den tycker jag är en skön upplevelse.

LW: – Hög volym är i sig själv inte någon poäng, det bevisade eftertryckligt inledande Baby Grandmothers. Att Mitchells trummor fullkomligt raderades ut av gitarr- och basförstärkare får väl betraktas som olycksfall. Den fysiska genomslagskraft som Hendrix avlockar sina apparater ger honom en ny instrumental dimension.

BL: – Då kan vi ena oss om att Jimi Hendrix och hans Experience är den mest vitala gruppen och äger en spontan och ironisk säkerhet som gläder. Men tyvärr var man ganska utpumpad av de inledande grupperna. Mecki Mark Mens isolerade, bortvända musik var deprimerande.

LW: – Det tycker inte jag. Både texter och musik är personliga och klangen är fortfarande annorlunda trots att gruppen reducerats till kvartett. Jag saknade trumpeten. Största nackdelen är en enformighet i tempo och i synnerhet i beatet med den evigt ditklämda hårdmarkeringen på andra taktslaget.

Lars Weck, Björn Lundholm, Dagens Nyheter 9 januari 1968.