Rubrik: HIPP-POP-GALA

Datum: 10 oktober 1965 kl 14.00
Plats: Johanneshovs Isstadion
Biljettpris: 5 kr
Medverkande: Mascots, Moonjacks, Wizards, Plommons, Yardleys, The Overlanders, The Who

Sansad popgala på Hovet

Höstens första popgala begicks under sedvanliga former i Johanneshovs Isstadion på söndagen. Huvudattraktionen The Who från London stod sist på programmet och kom också i sista minuten till Johanneshov. Trassel med flyget från Köpenhamn gjorde att de svenska grupperna Mascots och Moonjacks fick göra bejublade extranummer i väntan på The Who. Över en halvtimme försenad kom så den engelska fyrmannagruppen på plats och rev av fem låtar.

The Who gjorde en blek insats. Kanske berodde deras svaga Daddy Rolling Stones och avslutande Bald Headed Woman på att de inte hade sina egna instrument – dessa hade glömts kvar i Köpenhamn. Av den anledningen fick inte heller publiken uppleva gruppens vanliga poptrick – att slå sönder instrumenten. Intressantast i The Who var sångaren Roger Daltrey – en mer suveränt nonchig mikrofonföring har sällan skådats.

Galans bästa och spelgladaste upplevelse var sologitarristen i svenska Wizards. Man önskar honom en lika spelglad omgivning. Gruppens sångerska hade både röstomfång och säker melodikänsla. I sin första låt Skinny Minnie fick Wizards verkligen med sig publiken i handklappningar, och bandets utförande överglänste utan tvekan Yardleys framförande av samma låt.

– I’m so hungry for lööve, sjöng den kvinnliga (!) popkvartetten Plommons. Flickorna i röda västar och rutiga byxor med skära rosetter i håret var tredje orkester på scenen och framförde inte alls oävet fyra låtar som låg väl till för deras ljusa röster. Varför har vi inte flera kvinnliga popband?

Utländska band nr 2 var även det från London – The Overlanders. Deras music hall-stil blev tyvärr föga uppskattad. En Spike Jones-inspirerad rekvisita ingick i framförandet: hattar, lösmustascher och smällande pistolskott. Främst minns man deras framförande av Cottonfields och Freight Train.

Av publiken mest uppskattade band var rutinerat spelande Mascots och hålligånggänget Moonjacks. De sistnämnda skulle vinna mycket på att dämpa sin spelstil.

Publiken, små modsflickor mest, höll sig lugn och stilla, och utkommenderat polisuppbåd behövde aldrig ingripa.

Jan Gustafsson, Dagens Nyheter oktober 1965.