Charanga var ursprungligen en slags spansk militärorkester med blåsinstrument. Senare har antagligen namnet börjat användas i en vidare betydelse, ungefär som det svenska ”kapell”. Flöjt och fiol introducerades på Kuba framför allt av franska invandrare som flydde från Haiti efter Toussaint-L’Overtures uppror. Detta betydde ett uppsving för kammarmusiken på Kuba i början av 1800-talet.

Inom dansmusiken på Kuba vid sekelskiftet 1900 dominerade en slags ”folklig” symfoniorkester i miniatyr, orquesta típica, som hade stråkar, bleckblås, klarinetter, pukor, och kubanska rytminstrument. Man spelade framför allt danzón som var den tidens kubanska nationaldans. När de rika hade fest i salongerna, var man inte nöjd med orquesta típica som var en ganska högljudd företeelse. Därför skapades en typ av mindre ensemble som kallades charanga francesca eller charanga con piano. Förutom av piano bestod den av kontrabas, fiol (senare fler stråkar), flöjt, en mindre puka som kallas paila samt güiro (gurka). Man spelade mest danzón, till en bölrjan instrumentalt, senare även med sång.

El Son

På 1920-talet tog el son, salsans viktigaste förfader, över publikens gunst. Den spelades ursprungligen av sextetter med bongo, güiro, claves, gitarr, tres (en slags kubansk gitarr med tre dubbla strängar) och lerkrus eller marímbula (ett slags tumpiano) som basinstrument, senare kontranbas. El son har samma form som de flesta moderna salsalåtar. Först en något smäktande melodidel, sedan en mer rytmisk del med snärtiga körer och improviserade solon av både sångare och instrumentalister. Denna del kallas montuno och är kanske det mest typiska för kubansk musik.

La Rumba

La rumba är på Kuba en folklig fest med dans som kan utspelas på gatan eller i en förening. Man sjunger till slagverksackompanjemang och dansar. Under vissa tider var de folkliga rytminstrumenten förbjudna och då spelade man på tomlådor, en tradition som har bevarats. Inom denna tradition har conga-trummorna en viktig plats.

Här finns även några viktiga danser/rytmer: guaguancó, yambú och la columbia. Speciellt guaguancó är mycket populär inom den moderna salsamusiken.

Modern charanga

På 1940-talet fick charangaorkestern dagens utseende genom att man lade till en congatrumma. Man spelade fortfarande mest danzón. 1938 skrevs en danzón med titeln ”Mambo” av kontrabasisten Orestes López. Han spelade med Arcaños orkester. Det var alltså en charangaorkester som först använde ordet mambo som titel på ett stycke. Mambo blev senare en modedans, lanserad av Perez Prados storband på danspalatset Palladium i New York.

Även cha-cha-chá är en uppfinning inom charanga, och den viktigaste delen av repertoaren under 1950-talet. Från att i början av seklet ha varit en musik för de rikas salonger blev charangamusiken nu mer en folklig dansmusik, populär inom alla samhällsskikt. Danspalatsen blev allt större och man fick elförstärka fiolerna. Denna utveckling banade väg för 1970-talets experiment, då man blandade in element från jazz, rock och fusionsmusik. Parallellt med charanga utvecklades el conjunto, det typiska, moderna salsabandet. Det var son-sextetterna som lade till congas, timbales och trumpeter samt bytte ut gitarren mot ett piano.

New York

Efter revolutionen på Kuba flydde många musiker till New York. Här utvecklades la pachanga och el boogaloo som var stora modedanser i början av 1960-talet. La pachanga, med influenser från el son, är den viktigaste rytmen i en modern charangaorkester. I början av 1970-talet lanserade några New York-journalister samlingsnamnet salsa för att kunna marknadsföra alla dessa rytmer under en etikett. Ett latinskt svar på de svartas soul. Musiken har sedan dess nått en stor publik i USA, även utanför latinamerikanska kretsar. I Latinamerika är salsan den förhärskande dansmusiken i stora områden och även i Afrika är den populär. Típica Novel, en av de största New York-charangagrupperna på 1970-talet, var i Afrika ett tiotal gånger och turnerade även i Asien. Tyvärr har Nordeuropa varit ovanligt missgynnat med salsakonserter. Varför?

Instrumenten

En modern charangagrupp består oftast av två fioler, ibland en cello, piano, elbas, congas och güiro. Vidare har charangaorkestern, istället för paila, timbales, ett par trummor på stativ som är öppna i botten. Dessa spelas med tunna trumstockar. Samma musiker spelar även campana (koskälla), en cymbal och en bastrumma med fotpedal. På albumet använder vi även ett vanligt trumset. I likhet med en del New York-grupper använder vi oss av vanlig tvärflöjt. En riktig charangaflöjt är egentligen en svart trä-tvärflöjt med fem klaffar, övergångsform mellan barockflöjt och modern tvärflöjt. Antagligen hänger detta ihop med tiden (början av 1800-talet) när flöjten introducerades på Kuba.

Låtarna på albumet

Salud, Dinero y Amor är en gammal schlager omgjord till pachanga. Vamonos P’al Monte är närmast en motsvarighet till ”down home south” i USA, en anspelning på etniska rötter. Det är en pachanga med influenser från el son och son montuno. Detsamma gäller Oye Mima. Son Al Son handlar om handlar om el son, men är snarare en guajira-son. En något långsammare och ”lantligare” rytm.

På Kuba finns en företeelse med namnet ”la nueva trova”, den nya visan. Typiska företrädare är Silvio Rodrigues och Pablo Milanés. Den senare har skrivit musiken till Canción, ursprungligen en dikt av Kubas nationalskald Nicholás Guillén. Salsatexter har tidigare varit vanlig kärlekslyrik, eller humoristiska kupletter. Eller också har det handlat om musiken man spelar, ”lyssna på vår häftiga rytm”, ”kom loss och dansa pachanga” och liknande. På senare tid har mer meningsfulla texter kommit fram inom salsamusiken. Detta med inspiration från ”la nueva trova” på Kuba och ”den nya visan” i Latinamerika. En förgrundsfigur är Rubén Blades. Hans texter är alltid starka beskrivningar av latinamerikansk verklighet. Muevete är en gammal ”hit” med den kubanska gruppen Los Vanvan med nya text av Rubén Blades. Den har blivit en kampsång mot rasism och en solidaritetshälsning till de svarta i Sydafrika. Muevete är även ett exempel på den moderna salsamusiken där man blandar in influenser från rock, funk och jazz. Här är det guaguancó som ligger till grund. En annan populär form är songo, en blandning av son, rumba och funkrytmer som till exempel i Se Le Ve. Texten är en slags ordlek.

I norra Colombia finns en musikstil med namnet vallenato. Detta är musik från Gabriel García Márques hemtrakter. Man brukar ibland kalla hans roman ”Hundra är av ensamhet” för en lång vallenato. Här är det vanligt med bitska och satiriska texter. Det har blivit populärt att blanda vallenato, med sitt karaktäristiska tvåradiga dragspel, med salsarytmer och charangasättning. Stilen som uppkommer kallas charanga-vallenato. Ett exempel på detta är Soy, av den blinde colombianske sångaren Leandro Díaz.

Arrangemangen på albumet är ganska traditionella. I Son Al Son har vi lagt till en akustisk gitarr, liksom i Cancíon, för att anknyta till La Nueva Trova och till kubansk folkmusik. I Cancíon och Se Le Ve finns starka jazzinfluenser, något som är mycket kubanskt! Muevete är salsa-funk nära Rubén Blades version.

Av Janne Hellberg