Text & musik: Janne Svensson. Alla rättigheter reserverade. C + P Lingostal 2016.

Ambition

Är det riktigt, riktigt säkert att du nu vet vad du vill
efter alla dessa år av hopplöshet?
Är det riktigt, riktigt säkert att du hittat hem till slut
för att dela med dig av din hemlighet?

Kan jag lita på dig när du säger att du har ett mål
som fyller dig med kraft och energi?
När jag hört dig säga samma saker många gånger förr,
tomma ord utan någon mening i.

Jag längtar inte längre och jag saknar ambition
och jag har slutat drömma om en morgondag.
Det är därför som jag undrar vad det är som gör dig stark
och vad det är som gör mig så misstänksam och svag.

Du har alltid haft någon orsak lätt tillgänglig för sig själv
för att slippa se problemen som de är.
Jag börja gå i dina fotspår och lärde mig rätt snart
hur bekvämt det är att bara se det man vill se.

Du gick fort så jag fick springa som jag aldrig gjort förut
och du sa: ”kommer du så kom nu för i morgon kan allt vara slut”!

Så vi släppte all kontakt med verkligheten runt omkring
och byggde höga murar om vår illusion,
av två sökande bohemer som du läst om i en bok,
och visst var vi barn av samma fria tradition.

Jag vet inte när det hände eller vad som hände dig,
men plötsligt var allt du gjort och sagt helt fel.
Och du sa att du fått nog av att springa från dig själv
och av att spela med i någon annans spel.

Men jag blir så deprimerad när jag tänker på mitt liv,
på min framtid, vad jag vill och vad jag kan.
Jag har sökt min gamla känsla och ambition som en gång fanns
och undrar hur det kom sig att den försvann.

Lagom

Inte för mycket och inte så fort, kanske en aning, men inte så stort.
För lite ändå, men snart är det bra, jag vet precis vad det är jag vill ha.
Nånstans i mitten, nu slår vi till, äntligen blir det precis som jag vill!

Lagom är bäst, lagom är bra, lagom av allt, det är vad jag vill ha.
Lagom är bäst, lagom är bra, jag vet precis vad det är jag vill ha!

Inte för ofta och inte för sent, gärna en grogg, men aldrig nåt rent.
Inte för tråkigt och inte för bra, jag vet precis vad det är jag vill ha.
Inga glädjetårar och ingen depression, men så är jag väl också en harmonisk person!

Jag vill ha lagom med spänning, lagom med hat,
lagom med vänner, lagom med prat,
lagom med lycka, lagom med salt,
lagom med drömmar, lagom av allt!

Inga nyanser, tack inte för mig, lagom är bäst om man vill klara sig,
från alla typer med skumma motiv som gapar och skriker om alternativ.
Jag vet vad jag vill och jag vill va i fred och slippa alla frågor om meningen med att:

Vänner – Bekanta

Alla tåg har slutat gå för länge sen och jag kommer inte hem till dig igen.
Jag har stått så många gånger och väntat vid din dörr,
men nu blir det aldrig nånsin mer som förr.

Vi var inte mer än vänner, men ändå. Du var vännen jag behövde just då.
Då jag inte hade någon som öppnade sin dörr
och sa att allt ska säkert bli som förr.

Det var en månklar natt och vi snackade en kvart, sen sa du att det ordnar sig.
Nu måste du förstå, låt mig inte gå för jag behöver dig, behöver dig.

Jag har aldrig känt det lika svårt som nu och var det nån som kunde lyssna var det du.
Det var säker mitt i natten, men jag hoppades ändå
att du inte skulle be mig om att gå

Vi har levt och skrattat, minns du hur det var? Men av glädjen finns inte mycket kvar.
Nu har tiderna förändrats och det börjar frysa på
och jag behöver nån som kan och vill förstå.

Men du sa godnatt efter bara en kvart, se sa du att det ordnar sig.
Nu måste du förstå, låt mig inte gå, för jag behöver dig, behöver dig.

Jag har rest i många år och många dar och de är få de enda vänner jag har kvar.
Det är skillnad på bekanta och vänner som du vet
och nu är det ingen större hemlighet

Om den levande dialogen

Vad du är söt när du ler och du kramar så gott och ingen kan trösta mig som du.
När jag är nere och svag och har ramlat omkull så kryper du upp i min famn.
Och vi snackar om allt och vi hjälper varann för vi har inga hemlisar mer.
Det är så det ska va och nu har vi det bra och jag älskar dig bara mer och mer.

Det var så nära ibland att vi bara gav upp och hota med att lämna varann.
Och jag kunde inte förstå att det berodde på mig att du faktiskt sen en dag försvann.
Du var borta en tid och jag lärde mig då att jag aldrig gett dig nån chans.
Jag har lärt mig sen dess mycket mer om mig själv
och det var tur att jag visste var du fanns.

Allt är bra och som det ska, men det gäller bara nu
och du, vad händer sen, ska vi börja om igen,
snacka ut om allt som hänt?
Och sen börja om igen

Så kom och lägg dig igen i vår nattvarma säng och säg mig varför allt är som det är.
Kom lite närmare nu och håll om mig hårt så ska jag säga nåt viktigt som jag vet.
Du är den enda jag vill ha och jag tror att du vet hur rädd jag är att mista dig igen.
så trots allt det vi sa om den frihet vi vill ha
du, lämna mig aldrig mer igen!

Tokiga Maria

Tokiga Maria, ringer upp mig då och då
och frågar mig om saker som hon inte kan förstå.
Vi snackar hela natten sen om allt och ingenting.
Oh Maria, Maria är du vaken?

Tokiga Maria, ligger ensam i sin säng.
Hon säger: kom och sov hos mig, det var så länge sen.
Och hon möter mig i trappan med halsen full av gråt.
Oh Maria, Maria är du ensam?

Tokiga Maria, tar min hand och säger: kom!
Och hon lägger på en skiva som hon vet jag tycker om.
Vi somnar till musiken, tätt så tätt intill varann.
Oh Maria, Maria är du lycklig?

Men Maria, Maria när morgonen är här,
lova mig då att alltid vara just den som du är.
Och vad människorna säger, du det struntar vi väl i.
Oh Maria, Maria är du säker?

Maria sätter penseln i min hand och jag målar hennes kropp
som ett regnbågsland.
Hon visar mig en bild av en dröm som hon drömmer ibland.
Där står hon som ett barn så ensam med en utsträckt hand.
Maria går i drömmen, men hon kommer aldrig fram.

Oh Maria, Maria släpp ner ditt långa hår,
se mig rakt i ögonen så kanske jag förstår.
För jag vill så gärna följa dig i drömmen dit du går.
Oh Maria, Maria jag är här nu!

Min TV, Min TV

Arton och trettio, tjugotvå och fyrtiofem.
Jag sätter på min tv så snart jag kommit hem.
Det kan vara vad som helst från repriser och gammeldans
Jag sätter på min tv så fort jag får en chans.

Så sitter jag vid min tv, tur att dem är hel.
Varje kväll i veckan lindrar jag min själ.
Jag sätter på min tv och stänger av min hjärna
och somnar framför bilden av en superduperstjärna.

Min tv, min tv vad vore jag utan dig?
Min tv, min tv vad lämna aldrig mig!

Jag ser på allt som visas och struntar i kritiken,
för tv-n den är min och det är jag som är publiken.
Macahan är min hjälte, Lennart Swahn min bäste vän
och flickorna på tv2, sätter sprätt på min antenn.

Jag sitter framför tv-n och stirrar som besatt.
Jag glömmer allt omkring mig och när jag vaknar är det natt.
Jag känner mig så ensam när jag ligger i min säng.
Oh gode gud, säg kan det inte vara tv-kväll igen.

Om den skulle strejka eller rent av explodera,
gick mitt liv i bitar och jag slutade existera.
Min enda chans är grannen som jag aldrig sett förut.
Jag ringer på, stormar in och ser programmen slut.

Min flicka

Min flicka kasta sin bh och klippte av sitt långa hår.
Hon börja snacka om frihet och sluta måla sina tår.
Hon torkade av sig sminket och skrek: så här ser jag ut!
Och jag vill vara den jag är och inte något sexattribut!

Min flicka blev engagerad och börja kämpa för kvinnans sak.
Jag blev utrangerad för jag passa inte hennes smak.
Hon sa: alla killar är lika från födseln till död,
och du är en av dem som hejdar oss för till din mansroll är du född!

Min flicka började läsa och kom en dag och sa:
att hon funnit livets mening och att hon visste vems fel det var
att kvinnorna är förtryckta och inte kommer någonstans.
De är offer för en manskultur där de inte har nån chans.

Min flicka flyttade från mig och blev en i ett kollektiv,
som bestod av bara tjejer och de hade alla samma motiv:
att kämpa för kvinnans frihet och krossa den falloskultur,
som förtrycket dem genom alla år och behandlat dem som djur.

Min flicka sa så till mig: jag är inte längre din,
för jag har vigt mitt liv åt kampen och där passar du inte in!
Då sa jag till min flicka att jag kämpar lika mycket jag,
och om vi nånsin ska bli fria måste vi enas någon dag.

Min flicka har börjat tvivla och nu står hon där som förr,
men nu kämpar vi tillsammans och stänger inte vår dörr.
För om någonting ska ändras och vi ska nå våra drömmars mål,
måste vi enade stå och inte gå alla åt olika håll.

När blir det min tur?

Jag lever i ett vakuum och går i ultrarapid.
Klockan i mitt huvud går för fort och stjäl min tid.
Inget har förändrats fast åren flytt förbi
och jag sitter där jag sitter med ett liv utan nån mening i.

Tiderna har växlat, men molnen fanns där jämt
och jag lever efter mönster som nån annan har bestämt.
Alltid samma lögner fast åren flytt förbi,
och sitter där jag sitter med ett liv utan nån mening i.

När blir det min tur, när får jag rätten till mitt liv?
När blir det min tur, när får jag rätten till mitt liv?
Det är det enda liv jag har fast det känns mer som ett tidsfördriv.

Jag drömde att jag gick i en lång märk korridor,
i fjärran såg jag ljuset, men vägen dit var svår.
Jag nådde aldrig fram fast jag gick en evighet
och när jag vakna upp var drömmen verklighet.

Hoppet om en framtid är ett ljus som aldrig dör,
men det är lätt att ge upp när man undrar vad man lever för.
Vågor slår mot stranden och naturen är i harmoni,
men jag sitter där jag sitter med ett liv utan nån mening i.

En musikers dilemma

Vi kom med våra gitarrer och med låtar som enda bagage
till ännu ett ställe där vi skulle spela.
Vägens damm sköljdes ner med en öl och vi börja packa upp
för ännu en kväll som råka vara en fredag.
Och ägarn sa det blir mycket folk så gör bara det ni ska,
och när ni spelat klart i kväll ska jag säga om det var bra.

Åh, åh, åh, åh, åh, åh.

Han visade oss till köket där vi skulle hålla hus,
när vi spelat femtio minuter av en timme.
Det är samma gamla visa om att man inte får gå ut
och blanda sig med dem som är där inne.
Man ska sitta där och vänta bland disk och gamla rester,
tills någon kommer och skriker har ni redan tagit semester?!

Klockan slog sina jämna slag och vi gick tillsammans in
och upp på scenen och började att spela.
Vi starta med en egen sång, men det hände ingenting
och ingen bland publiken reagera.
Då drog vi till med någonting som alla kände till
och plötsligt kände vi det som om tiden hade stått still.

Vi stod sen hela kvällen och spela allt vi kom på
med allsång och med olika refränger.
Vi kände det som om vi gav folket vad de ville ha
för en fredag gillar alla att det svänger.

När allt var släckt och packat och vi hämtat vårat gage
kom ägaren och tacka för musiken.
Vi svara med en gammal fras och vi hade haft det kul
och hoppades att ingen blev besviken.
Men på hemvägen i bussen var det ingen som var glad
och vi frågade varandra, är det så här som det ska va?

Vi spelar för att leva och det gör vi från och till,
men då är det svårt att hålla på principer.
Man måste vara trevlig och sjunga det de vill,
säga skål och komma med inviter.
Så inte är det konstigt att man blir som en maskin
som sällan kommer loss från sin invanda rutin.

Den 30-åriga krisen

Nu har jag legat lågt i tre-fyra dar, tror jag stannar hela veckan ut.
Stannar i sängen och kopplar av, behovet av vila är akut.
Har ringt till kassan och sagt som det är och bett om en liten slant.
Jag har ljugit förut men nu är det slut, tro mig det är faktiskt sant.

Har aldrig känt mig så gammal nån gång, sen polarna kom och sa:
För att vara en gubbe på trettio bast, mår du alldeles för bra.
Nu var tiden mogen för att räkna kallt med att jag stod på livets brant.
Det liv jag levt förut måste få ett slut, så sa de, det är faktiskt sant.

Ja nu var det dags att se tillbaka på åren som gått
och acceptera att festen var slut, men då anade jag en komplott.
För de ville få mig att bli en av dem, ett offer för en trettioårsmyt,
men då sa jag nej, räkna inte med mig, och det säger jag utan skryt.

Men tanken stanna kvar i min knopp och nu vet jag varken ut eller in.
De hade sått ett frö som inte ville dö, men jag tänkte aldrig någonsin
ska de få mig till att bli nån annan, nån som inte är jag.
Sen blev det fest, gissa vem som fick mest, därför ligger jag här i dag!

Jag är en trettioårskis, i min trettioårskris på jakt efter ett alibi.
En trettioårskis, i min trettioårskris som börjat ana vad jag hamnat i

Det är kriser i världen, kriser överallt, kriser bakom varje staket.
Recepten är många, men oddsen små att nåt ska ändras på vår sjuka planet.
Men jag tänker inte låta lura mig och bli en del av ett krispaket.
Så ni kan ta ert snack, ert pick och pack och lämna min verklighet!

Se dig om

Utan hopp, utan tro. Vem kan leva utan hopp eller tro?
Utan drömmar, utan mål. Vem orkar leva med ett hjärta av stål?

Duka under, lämna in. Tanken svindlar och hjärtat går i spinn.
Men finns det liv, så finns det hopp, även om du saknar en biljett att visa opp.

Se dig om och ta för dig, se dig om!
Visa dem som förstör dig, visa dem!
Att du inte gett upp, utan kommer igen mycket starkare än förut!
Att du ännu finns till och vet vad du vill men nu klarare än förut!

Höra hemma, veta var. När allt du får är samma trista svar.
Vänster, höger i gamla spår, muren är borta, men gränsen består.

Alla frågar var du står, om du ska med när sista tåget går?
Tomma fraser, slitna ord räcker inte långt när man ramlat överbord.

Allt jag vet är att vi har lång väg kvar att gå,
innan vi, kommer hem igen!

Men jag har inte gett upp, jag kommer igen mycket starkare än förut.
Ja, jag finns ännu till och vet vad jag vill, men nu klarare än förut!

Jag mår bra

En dag som i dag skulle allt kunna hända,
som i dag var den första dan i mitt liv.
Det känns som om vinden har börjat vända
och visar mig allt ur ett nytt perspektiv.

Och jag mår bra, ja jag mår bra.
Det finns nog ingen här i huset som mår lika bra som jag!

Fråga mig inte vad det kan bero på,
jag vet inte själv och har ingen idé.
Ändå är det sant och något att tro på.
Och de som tvivlar kan själva se.

Det är nästan så jag borde skämmas,
be om ursäkt och säga förlåt.
När jag ser dina sorgsna ögon,
men det är inget att göra åt, jag mår bra!

Hoppas ändå att jag kan dela med mig,
en bit av det goda så länge det finns.
Lyssna nu här är nåt jag vill ge dig,
som du har saknat och kanske minns.

Upp och ner som i en berg- och dalbana,
när livet är på topp så mår man bra.
Men rätt vad det är så åker man kana,
ner till ännu en regnig dag.